Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Bild av bokomslaget till boken Romanen och Tattaren - bilden av resandefolket i svensk skönlitteratur 1842-2018
Bokomslag till 'Romanen och Tattaren - bilden av resandefolket i svensk skönlitteratur 1842-2018'. Boken är skriven av Magnus Berg, etnolog och museolog vid institutionen för globala studier.
Länkstig

Fördomsfull bild av resandefolket i svenska bokklassiker

Publicerad

Som förskräckande avvikelser från det normala eller något exotiskt och lockade. I svenska skönlitterära klassiker skildras resandefolket som förgrovade och förenklade stereotyper. Det visar en ny bok av Magnus Berg, etnolog och museolog vid Göteborgs universitet.

Ända sedan mitten av 1800-talet har resande- eller romanifolket blivit gestaltade i svensk skönlitteratur. De resande benämndes ”tattare” och finns med i flera av de stora svenska klassikerna, allra först i Carl Jonas Love Almqvists Tre fruar i Småland från 1842.

I sin bok Romanen och Tattaren - bilden av resandefolket i svensk skönlitteratur 1842-2018, följer Magnus Berg ”tattar”-motivet genom drygt åttio skönlitterära prosaverk. Böckerna är skrivna av flera stora namn i den svenska litteraturhistorien, så som August Strindberg, Stig Claesson, Eyvind Johnson, Majgull Axelsson, Kerstin Ekman, Sara Lidman med flera. Många av verken gestaltar resandefolket på landsbygden, där de fått normalisera bondelivet genom sin rörlighet, sin ohederlighet och sin lögnaktighet.

− Boken visar hur inarbetad denna stereotyp är och framför allt har varit i svensk prosa, säger Magnus Berg.

I boken visar han hur "tattaren" har som främsta uppgift att illustrera ett liv som framträder som normalt och förnuftigt. Men stereotypen har också en andra halva. Det kanske tydligaste exemplet på denna är gestalten Singoalla, i Viktor Rydbergs roman med samma namn. Hon representerar det exotiska, mystiska, sensuella som den "normala" kulturen saknar. Gestalter som Singoalla symboliserar alltså en längtan efter något som de "svenska" romankaraktärerna saknar.

Med boken vill Magnus Berg ge läsaren möjlighet att fundera över hur en individcentrerad konstform som romanen använder stereotypiserade och förenklade personer i berättelsernas periferi för att spegla huvudpersonernas problematik. Han har själv ett intresse för resandefolket och har samlat på romaner där de förekommit. Men det var när han lärde känna ett antal personer som räknar sig som resande som han bestämde sig för att skriva boken.

− Då stegrades min indignation över den förföljelse de resande utsatts för i femhundra år. Man vill gärna motverka sådant. Och eftersom jag har en viss vana – i en tidigare bok har jag skrivit om populärorientalism - att skriva kritiskt om skönlitteratur ur liknande perspektiv, så tyckte jag väl att jag kunde göra en liten insats där, säger Magnus Berg.

Även om viss utveckling har skett, så lever ”tattar”-motivet kvar i svensk skönlitteratur, ofta lika förgrovat och förenklat som förr. I sin bok relaterar Magnus Berg alla verk som analyseras till det som är känt om resandefolkets historia och kultur. På så vis vill han bidra till att läsaren får en mer komplex bild av resandefolket.