Avhandling: nya forskning publicerad "Restrictive eating disorders: aetiological, epidemiological and neurodevelopmental aspects"

Bild

Anorexia Nervosa (AN) och Undvikande/restriktiv ätstörning (på engelska: Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder; ARFID) är ätstörningar som kännetecknas av ett kraftigt begränsat matintag. Detta begränsade matintag leder ofta till en markant viktnedgång och låg kroppsvikt, avstannad tillväxt samt ett behov av näringstillskott. Individer med AN begränsar sitt matintag på grund av en intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller bli tjock, medan det selektiva ätandet hos individer med ARFID styrs av ett starkt ointresse för mat, rädslor i samband med matintag på grund av tidigare negativa upplevelser (t.ex. kvävning, kräkning), och/eller en stark motvilja mot matens utseende, lukt, smak eller konsistens (sensorisk överkänslighet). ARFID börjar oftast mycket tidigare i barndomen än AN. Eftersom ARFID är en ganska ny diagnos som har tillkommit i DSM-5 i 2013, vet man lite om förekomsten (s.k. prevalens) i den allmänna barnbefolkningen och om samsjukligheten med utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser såsom autism och ADHD.

Bild

I sin avhandling har Lisa Dinkler studerat prevalensen av ARFID såväl som samsjukligheten med utvecklingsrelaterade avvikelser i en japansk födelsekohort på nästan 4000 barn som föddes i prefekturen Kochi och som var 4-7 år gamla vid datainsamlingen. Med hjälp av ett nytt föräldrarapporterat screeningverktyg för ARFID som utvecklades av forskargruppen uppskattades punktprevalensen av ARFID till runt 1%. ARFID var lika vanligt hos pojkar och flickor, vilket står i kontrast till AN som är upp till 10 gånger vanligare hos kvinnor. Ointresse för mat och sensorisk överkänslighet var de vanligaste orsakerna till begränsat matintag; både förekom hos mer än hälften av barnen som screenade positive för ARFID. Genom användning av ytterligare föräldrarapporterade data visade studien också att barn med ARFID hade en förhöjd risk för många symptom som tyder på en atypisk eller fördröjd ”neuroutveckling”, och en 3 till 4 gånger ökad risk för att diagnostiseras med en eller fler utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser.

Avhandlingen undersökte även det komplexa sambandet mellan AN och autism. Med tanke på tidigare rapporterad överrepresentation av autistiska drag hos individer med AN, undersöktes i en longitudinell kohortstudie, om autistiska drag hos individer med AN kan observeras redan i barndomen. Individer som senare diagnostiserades med AN rapporterades inte ha förhöjda autistiska drag vid 9 års ål­der, vilket var ett oväntat resultat. Det finns olika möjliga förklaringar till detta resultat, till exempel kan en eventuellt ökad förekomst av autistiska drag vid 9 års ålder ha dolts av strategier för att hantera sociala situationer hos individer med autism (kamouflering av svårigheter), och genom att autismsymtomatologin ma­nifesteras annorlunda och är mindre uppenbar hos flickor med autism än hos pojkar med autism. Detta pekar på att det i framtida forskning behövs instrument som är bättre skräddarsydda för att fånga de kvalitativa skillnaderna i autismsymtom hos (unga) flickor, särskilt de kognitivt kapabla. I en annan delstudie undersöktes förmågan att känna igen känslomässiga ansiktsuttryck (vilken ofta är avvikande hos individer med autism) hos kvinnor som tillfrisknat från AN med hjälp av en experimentell design. Kvinnorna ingick i en 30-års uppföljning i en svensk fall-kontrollstudie. Kvinnor som efter tillfrisknande från AN inte uppvisade autistiska drag, hade inga svårigheter att känna igen känslo­uttryck, vilket tyder på att potentiella brister i känsloigenkänning kan vara begränsade till fasen av pågående AN och/eller till undergruppen med autism. Annan forskning har inte säkert kunnat påvisa brister i känsloigenkänning vid pågående AN. Tillsammans tyder dessa resultat på att behandlingsstrategier som fokuserar på att förbättra igenkännandet av andras känslor skulle kunna vara umbärliga i AN utan autism. Samma slutsats gäller dock inte för personer med AN och autism.

Sammanfattningsvis pekar denna avhandling på svårigheterna med att förstå sambandet mellan AN och autism och vikten av att genomföra pro­spek­tiva studier (dvs. bedöma autistiska drag innan AN utvecklas) för att förklara hur de påverkar varandra. Avhandlingen har också gett en ungefärlig uppskattning på hur många barn som kan behöva tillgång till vård för ARFID. Till skillnad från AN verkar ARFID vara associerad med ökad risk för ett bredare spekt­rum av utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser. Vårdpersonal som behandlar barn med ARFID bör vara medvetna om en eventuellt atypisk/fördröjd neuroutveckling, ADHD och autism i synnerhet. Om underliggande utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser föreligger bör behandlingen justeras i enlighet med detta. Framtida forskning bör studera validiteten av det nyutvecklade screeningverktyget mot kliniska diagnoser av ARFID. Dessutom bör framtida studier undersöka om ARFID hos små barn kan vara starkare kopplad till utvecklingsrelaterade funktions­avvikelser än vad som är fallet med ätstör­ningar som oftast debuterar i tonåren, såsom AN.

Ladda ner Lisa Dinklers avhandling:  "Restrictive eating disorders: aetiological, epidemiological and neurodevelopmental aspects"