Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Foto: Eva Löfgren
Länkstig

Rättvisans rum. Om domstolens arkitektur, teknologier och rumsliga praktiker

Forskningsprojekt
Pågående forskning
Projektets storlek
5 900 000
Projekttid
2020 - 2023
Projektägare
Eva Löfgren, institutionen för kulturvård

Kort beskrivning

Projektet handlar om relationen mellan svenska tingsrättsbyggnaders arkitektoniska utformning och rättsskipningens vardag. Sedan 1960-talet har domstolarnas rumsliga villkor förändrats radikalt. Tingshusen har halverats i antal och dubblerats i storlek, de har privatiserats och anpassats för att möta tekniska förändringar och säkerhetsbehov. Projektets syfte är att
1) förklara förloppet som gjorde det möjligt att minska antalet tingshus och privatisera lokalerna 2) jämföra historiska och samtida tingshus vad gäller intentioner och användning 3) undersöka hur nya teknologier påverkar rummet 4) förstå hur säkerhet kom att bli den allt överskuggande frågan. Målet är att visa på både idéerna bakom och följderna av domstolens förändrade rumsliga villkor, och att därigenom bidra till en fördjupad diskussion om utformningen av rättens rum.

Bakgrund

De svenska underrätternas rumsliga förhållanden har omvandlats i grunden under de senaste fem decennierna. Omvandlingen rör alla skalor, från domstolarnas lokalisering i landet och i staden, till tingshusens och rättssalarnas arkitektoniska utformning. Sedan 1960 har antalet tingsrätter halverats, samtidigt som lokalerna har privatiserats och dubblerats i storlek. Därutöver har en rad teknologier införts i tingsrättsbyggnaderna, som också har anpassats för att möta nya riskbedömningar och säkerhetskrav. 

Syfte och mål

Den övergripande målsättningen med projektet är att med utgångspunkt i dessa förändringar klarlägga hur arkitekturen samverkar med och påverkar rättsväsendets vardagliga praktiker. Projektet utgår från teorier om hur rumsliga förhållanden och materialitet medproducerar människors handlingar och sociala relationer. Tingsrättsbyggnaderna utformas efter definierade principer och mål, men formar därefter också sina brukare. Tidsmässigt omfattas perioden från 1960 då tingsrättsreformen tog form, fram till dagens förhållanden. Eftersom tingsrätternas omvandling varit mer djupgående än andra domstolar utgör dessa projektets huvudsakliga objekt. Fokus ligger på den svenska utvecklingen, vars specifika förhållanden sätts i relation till en internationell kontext.

Metod och upplägg 

Angreppssättet är transdisciplinärt och metodpluralistiskt. Det omfattar djupgående fallstudier av svenska tingsrätter och tillämpar arkitekturanalys, platsobservationer, intervjuer och diskursanalys. Projektet ordnas och redovisas i fyra delstudier som var och en omfattar en rumslig förändringsprocess. 

1)Den första delstudien (Löfgren) handlar om geografi och lokal förankring. Antalet tingsrätter har under perioden halverats och ägandet av byggnaderna övergått från offentligt till privat. Tidigare ansvarade landsbygdens invånare gemensamt för häradsrättens tingshus och stadens invånare för rådhusen. Idag bedrivs rättsskipningen i byggnader som inte ägs av det allmänna. Delstudien undersöker vilka tongivande aktörer och argument som föregick nedläggningen av domstolarna, samt hur det ökade geografiska avståndet till tingshuset och det minskade lokala engagemanget i domstolsbyggnaden kan beskrivas i termer av förändrad rumslig praktik.

2) Den andra delstudien (Kärrholm och Löfgren) rör tingsrättslokalernas storlek, arkitektoniska formspråk och rumsliga komplexitet. Idag pågår arbetet med att ersätta de äldre tingshusen med nya fastigheter. De arkitektoniska skillnaderna mellan tingshusgenerationerna tycks ansenliga, ändå ska alla tingsrätter följa samma rutiner. Delstudien undersöker domstolarnas rumsliga förhållanden idag jämfört med vid tingsrättsreformen, och syftar till att förstå olikheterna i material, konstruktion och rumsordning i relation till byggnadsprogrammen. Analogier görs med andra, samtida byggnadstyper för att belysa innebörden av dagens domstolsarkitektur och dess rumsliga praktiker.

3) Den tredje delstudien (Westin), rör implementeringen av nya teknologier. Under tidigt 1900-tal förändrades rättsväsendets rum genom högtalar- och inspelningsapparatur, telefoni och larmsystem. Tekniken var oförändrad fram till 2000-talet då digital teknik för upptagning och överföring av ljud och bild infördes i domstolarna, samtidigt som rättegångsbalken reviderades. Domstolsverket beskriver digitaliseringen som den mest kraftfulla förändringsmotorn i sin verksamhetsutveckling. Delstudien fokuserar på den omvandling vad gäller arkitektur och rumslig praktik som den digitala utvecklingen har inneburit i tingsrätterna.

4) Den fjärde delstudien (Jönsson), behandlar det ökade intresset för risk och säkerhet och hur det har påverkat tingsrättens rum och praktiker. Domstolsbyggnaden ska skydda människor från fara, och inge en känsla av trygghet. Under 2018 föreslogs nya åtgärder för stärkt ordning och säkerhet, vilka hade bäring på lokalernas utformning och i hög grad förutsatte användning av digital teknik. Delstudien syftar till att utreda när och vad som bidrog till att säkerhet blev en fråga och hur säkerhetsparadigmet påverkat människors
föreställningar om och sätt att röra sig. 

Resultat 

Projektresultaten förväntas bidra till att begreppsliggöra konsekvenserna av tingsättsarbetets materiella förutsättningar, bakgrund och förändringar, och att påvisa hur tingsrättens rumsliga praktik på olika sätt relaterar till samtidens kultur. Därmed bildar projektet en viktig grund för att diskutera, stödja eller revidera de svenska tingsrätternas utformning.

Deltagare
  • Eva Löfgren (projektledare), universitetslektor med inriktning mot byggd miljö, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet
  • Lars-Eric Jönsson, professor i etnologi, Lunds universitet
  • Mattias Kärrholm, professor i arkitektur, Lunds universitet
  • Jonathan Westin, docent i kulturvård, forskningssamordnare på Centrum för digital humaniora, Göteborgs universitet