“Lasciatemi morire” o farò “La Finta Pazza”: Embodying Vocal Nothingness on Stage in Italian and French 17th Century Operatic Laments and Mad Scenes
Kort beskrivning
Doktorsavhandling av Elisabeth Belgrano, 2011.
Denna avhandling beskriver en sångerskas konstnärliga forskningsprocess från det allra första mötet med det musikaliska manuskriptet, fram till stegen ut på scengolvet och stunden då föreställningen kan börja.
Syftet med avhandlingsprojektet är att formulera, definiera, analysera och skapa en djupare förståelse av begreppet pure voice – den rena rösten, den klara rösten – utifrån en sångerskas praktiskt gestaltande perspektiv.
Praktik och reflektion sammanfogas i en dialog med teorier rörande begreppet Intet, ett begrepp som livligt debatterades i akademiska kretsar i både Italien och i Frankrike under 1600-talet, samtidigt som operagenren började få den form som vi idag kan uppleva på våra operascener. Intet kom att nära förknippas med den kvinnliga sångerskan, hennes rena röst, men också hennes förmåga att utsmycka och ornamentera en musikalisk komposition. Detta jämfördes även med näktergalens förunderliga tonspråk.
Den virtuositet och de ljudklangsideal som vi idag möter på operascener världen runt, bottnar i 1600-talets förhållande till vokal ornamentering. När operaformen tog sina första steg på scengolvet handlade det mer om att med röstens musikaliska möjligheter forma ordens innebörd till oväntade paradoxala verkligheter och overkligheter, medan många sångare i dag oftast lägger större vikt vid att skapa klanger och ljud som blir viktiga i sig själva. Denna förändring kunde upplevas på operascener redan under 1700-talets början...