Helena Odenstedt Hergès: Kämpar för att få forska mer på de sjukaste
Hon leder ämnet anestesi och intensivvård – ett område där patienterna ofta är medvetslösa, svårt sjuka och inte kan tillfrågas om att delta i forskningsprojekt. För Helena Odenstedt Hergès handlar en viktig del av forskningsarbetet om att överhuvudtaget få tillstånd att göra studier på denna patientgrupp.
Anestesi och intensivvård är ett ämnesområde som är olikt många andra i klinisk forskning.
– Vi ligger lite vid sidan av. Alla våra patienter tillhör andra specialiteter och vi har varken egna diagnoser eller patientföreningar. Vi är sällan den primära specialiteten som kan söka anslag kopplat till olika tillstånd. Men vi tar hand om de allra sjukaste, säger Helena Odenstedt Hergès, universitetslektor och ämnesföreträdare för anestesi och intensivvård vid Institutionen för kliniska vetenskaper.
Etiska utmaningar och juridiska hinder
Att bedriva forskning på svårt sjuka patienter innebär utmaningar, såväl medicinska som etiska och juridiska. Många av de som är aktuella att ha med i studier är medvetslösa eller för påverkade för att ge samtycke.
– Då måste vi förlita oss på samråd med anhöriga. Men anhöriga kan inte fatta beslut för patientens räkning, utan bara hjälpa till tills patienten kan tillfrågas själv. Och vid vissa urakuta tillstånd, som till exempel stroke, finns inte tiden att hitta anhöriga. Det skulle fördröja livsavgörande behandling.
I akuta situationer kan det till och med vara svårt att hitta former för att få göra observationsstudier som är helt ofarliga för patienten, på grund av nuvarande lagstiftning. Detta trots att sådan forskning på sikt skulle kunna ha avgörande betydelse för utvecklingen av metoder att övervaka patienter med livshotande tillstånd.
Forskningen formar klinikern
Helena Odenstedt Hergès disputerade 2005 på ett projekt om övervakning av andning och cirkulation hos kritiskt sjuka patienter. De kunskaperna har hon med sig i den kliniska vardagen i många patientmöten.
– Det var väldigt lärorikt. Jag blev en bättre kliniker av att forska. Det handlar om att förstå fysiologin och vad som händer när kroppen sviktar.
Nu är hon engagerad i ett större projekt som handlar om hur medvetslösa patienters neurologi ska kunna övervakas bättre. Detta för att kunna upptäcka tidiga tecken på stroke så att åtgärder kan sättas in för att förhindra en permanent hjärnskada.
Vi hoppas kunna bygga ett early warning-system som larmar vid begynnande stroke
– Ofta märker vi inte att en stroke har inträffat eftersom patienten är nedsövd och inte kan medverka vid neurologisk undersökning. Vi använder olika monitoreringstekniker för att hitta mönsterförändringar i bland annat hjärtrytm och EEG, den elektriska aktiviteten i hjärnan, och mätning av syresättningen i hjärnan. I en del av projektet har en maskininlärningsalgoritm tagits fram som tränas att identifiera begynnande syrebrist i hjärnan. Förhoppningen är att systemet ska kunna upptäcka dessa signaler i realtid. Vi samarbetar med flera kliniska specialiteter och med expertis inom mjukvaruutveckling inom GU.
Hon undervisar läkarstudenter och handleder forskare, men arbetar också kliniskt inom intensivvården.
– Det ger trovärdighet i undervisningen och är helt nödvändigt för forskningen. Man måste vara nära det kliniska för att veta vad som är viktigt att undersöka och utveckla.
Beslut utan vetenskapligt stöd
Intensivvården är en resurskrävande verksamhet där beslut ofta måste fattas snabbt, ibland utan vetenskapligt stöd.
– Det finns riktlinjer, men inte för allt. För de som är livshotande sjuka eller håller på att dö finns det begränsat med studier som visar hur vi ska ta hand om just den patienten. Då handlar det om att väga varje situation i stunden. Ju större kunskap och förståelse man har om fysiologin desto mer välgrundade beslut kan man fatta. Vi är också alltid flera i teamet, läkare från olika specialiteter, sköterskor och undersköterskor.
Vi ser alla specialiteter och är som sjukhusets allmänläkare
Helena Odenstedt Hergès har forskat på såväl respiratorbehandling som syrebrist i hjärnan och uppföljning av patienter efter intensivvård.
– Vi måste också kunna visa att det vi gör verkligen är till nytta. Inte bara för att rädda liv, utan ett liv som är värt att rädda, med livskvalitet. Är patienterna glada för vården de fick, tre månader eller ett år senare? Vi måste ta reda på det. Eller önskar de att de hade sluppit behandlingen? Den kunskapen kan ha betydelse för vilka resurser som vi bedömer är värda att lägga på olika åtgärder.
Text och foto: Jakob Lundberg