Din avhandling kommer inte ut som en egentlig bok utan som en Wikisida med öppen källkod. Hur kommer det sig?
– Min forskning utforskar mikropolitiken som är aktiv när vi publicerar. Detta innebär att jag tittar närmare på vilka interaktioner, förväntningar och konventioner som råder i samband med att publikationer skapas. Många böcker med emancipatoriskt och potentiellt radikalt innehåll har kommit till korta genom att inte agera politiskt i bokens tillblivelse. Det är därför jag inte bara vill skriva om kollektiva kunskapspraktiker i min avhandling, utan även utföra dem genom att utveckla avhandlingen på en MediaWiki. Wikisidan fungerar samtidigt som produktions- och spridningsplattform. Det var viktigt att hitta ett publiceringssätt som möjliggör en mångfald av röster, synpunkter och till och med meningsskiljaktigheter. När allt kommer omkring står MediaWiki med dess öppna källkodsmetod för ett öppet tillvägagångssätt för hur vi skapar kunskap, och det är det som gör det så progressivt.
Du skriver följande: ”This practice-based inquiry explores the social and political agency of publishing by investigating the micro-politics of making and sharing knowledges from an intersectional feminist perspective.”Hur skulle du bryta ner detta? Med andra ord, hur skulle du förklara ditt avhandlingsämne för någon utan bakgrund inom akademin eller feministisk teori?
– Jag tror inte det är produktivt att skapa ett binärt ”inom” och ”utanför” akademin. Det faller tillbaka på antagandet att den akademiska världen är en monolit som är avskärmad från omvärlden. Tvärtom så är de flesta av praktikerna jag studerar lokaliserade utanför universitetet, i grupper som försöker leva ett feministiskt liv och för kamper mot strukturella ojämlikheter. Titta till exempel på metoden jag valde för att dela min avhandling – den är offentlig, den är i viss mån gemensam och mångröstad, och den kan nås, användas, diskuteras och byggas vidare på av alla som har en internetanslutning. Här skulle vi kunna använda fysikern Karen Barads metafor om ”komposthögen” för att beskriva vilken sorts distribuerad kunskapspraktik jag utforskar. Om vi föreställer oss att kunskapspraktik inte är inrymd i en universitetsbyggnad utan i en komposthög skulle vi kanske kunna föreställa oss en annan kunskapsekologi – en om att mata, smälta, utsöndra och omvandla. Här är författarskapet i grunden decentraliserat, eftersom flera agenter är aktiva här för att skapa denna näringsrika miljö.
I din avhandling förklarar du att: ”At its core, this inquiry aims to expand and test the normative criteria of what constitutes a publication.” Vilka är dessa kriterier?
– Det finns flera antaganden om vad som utgör en publikation i normativa eller traditionella publiceringspraktiker. Den viktigaste är att en publikation är ett bestämbart objekt, en fixerad och separat stabilisering av material som kan färdas – fristående från dess tillverkare – och cirkulera över regioner, sammanhang och epoker. Som Florian Cramer säger: ”bokens idé är att den kan läsas om ett, fem och etthundra år”. En sådan fixering får dock konsekvenser för kunskapspraktiker på grund av auktoriteten som den producerar – jämfört med muntliga, tidsbaserade, kontextuella eller situerade uttalanden.
Ett annat standardmässigt antagande, som jag anser är problematiskt, är den allmänna förståelsen av författarskap, och i synnerhet av individuellt författarskap. I avhandlingen skalar jag av den rådande idén om författarskap som förvandlar kunskap – via upphovsrätt – till privat egendom. Hela begreppet immateriell egendom verkar löjligt när man utgår från antagandet att kunskap är och alltid har varit en kollektiv insats från början.
Du skriver: ”this inquiry critically investigates the presumption that publishing is an outright positive and progressive act, a tool of giving voice and developing emancipatory agency.” Är det inte så? Kan du utveckla?
– Det är definitivt mer komplicerat än så, som jag förklarade tidigare. Det är dessutom så att publikationer i våra nuvarande system för validering och revision har förvandlats till någon form av tillgång, en valuta som säkerställer kulturellt kapital och försörjning, till exempel en anställning vid universitetet. I dessa kontexter verkar vi ofta inte värdera publikationer för vad de gör, vad de möjliggör, utan reducerar dem till en kvantifierbar ”avkastning” enligt en beräkningslogik.
Hur bestämde du dig för detta avhandlingsämne?
– Publicering blev tidigt en viktig metod i min egna konstnärliga praktik. Genom publiceringen tycktes jag kunna forma villkoren för produktion och distribution och kunde agera utan tillstånd från gallerier, curatorer eller samlare. Publicering har potential att vara ett medel för idéer som kan spridas billigare och lättare jämfört med traditionella konstverk. Efter många års publiceringspraktik insåg jag att det skett en förändring i min förståelse av publicering. Jag ville inte bara utvidga den gemensamma förståelsen av vad som utgör en publikation utan också att flytta fokus till själva processen. Om vi lärde oss att förstå publicering som ett verb (en process) snarare än ett substantiv (det färdiga objektet) kan själva praktiken förstås som en form av publicering: till exempel en undervisningssituation, en workshop, ett seminarium eller en gruppdialog, där kunskap skapas kollektivt och delas samtidigt.
Min forskning visar att vi för att möjliggöra emancipatoriska metoder varken behöver mer avkastning eller radikalt innehåll utan snarare nya metoder som uppmärksammar hur vi publicerar. Forskaren Christopher Kelty sammanfattar det på ett fint sätt när han säger att vi behöver former och praktiker som inte bara ser meriter i innehållet i det vi säger (oavsett om det är i ett politiskt argument, en vetenskaplig artikel eller en kod), utan snarare på hur vi säger det, eller vem som uppmuntras att säga dem och vem som förväntas hålla tyst.
Eva Weinmayr disputerar med avhandlingen Noun to Verb: an investigation into the micro-politics of publishing through artistic practice tors 5 nov kl 13.
Kontakt: eva.weinmayr@akademinvaland.gu.se
Text: Cecilia Kölljing
