A Field of Possibilities: Designing and Playing Digital Musical Instruments

Det är här Per Anders Nilssons forskning startar. Den har fört honom vidare i skapandet av ett antal digitala instrument för olika ändamål och in i frågeställningar om interaktion mellan rollerna som formgivare och musiker – allt utifrån hans egna erfarenheter som improvisationsmusiker under mer än 40 år.

Den 25 november disputerade han på sin avhandling A Field of Possibilities: designing and playing digitala musical instruments inom ämnet musikalisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet. Avhandlingen diskuterar ett antal skräddarsydda digitala musikinstrument avsedda för improvisation och skapade av Per Anders Nilsson själv. Vid sidan av texten innehåller avhandlingen videoinspelningar från konserter där han spelar med improvisationsgrupperna Beam Stone och duo pantoMorf, en duett med basisten Peter Janson samt solospel.

Man kunde höra Per Anders Nilsson spela på sina instrument tillsammans med dessa grupper, plus de särskilt inbjudna gästerna Mats Gustafsson, saxofon, och John Tilbury, piano, 24 november på jazzklubben Nefertiti i Göteborg.

Per Anders Nilssons forskningsprojekt handlar bland annat om att skapa digitala musikinstrument för speciella ändamål, i hans fall ensembleimprovisation. I praktiken är de instrument han skapat ett hyper-instrument; i ett gemensamt datorprogram samlas och sammanlänkas ett tiotal instrumentmoduler. Urvalet varierar och bestäms av sammanhanget.

För honom har utmaningen bestått i att skapa instrument med tydlig identitet och med begränsningar precis som hos traditionella musikinstrument. För att bli bra måste man öva, precis som på alla instrument. Samtidigt kan man bygga in musikaliska färdigheter i det digitala instrumentet, som gör det möjligt att spela över musikerns egentliga kapacitet. Ett exempel är Per Anders Nilssons instrument the Walking Machine som gör att han kan spela trummor och bas i jazzstil, trots att han inte spelar något av dessa instrument speciellt bra. Spelformgivare kallar detta för virtual skills. Man kan alltså bygga in spelbeteenden i ett instrument, och musikerns roll blir snarare att kontrollera instrumentet.

Avhandlingen diskuterar också de två rollerna formgivare och musiker - en hypotes är att man som designer och musiker i samma person vid spel med andra musiker kan ha dubbel påverkan: direkt genom interaktionen i stunden, och indirekt genom att man själv bestämmer instrumentens egenskaper. Ett digitalt instrument är ett fält av möjligheter - i spelet framträder de estetiska val som är gjorda under designprocessen av instrumentet. Per Anders Nilsson har skapat instrument som tilltalar hans musikaliska estetik och fungerar i de sammanhang han själv musicerar, och målet är inte den totala kontrollen utan mer att överraska sig själv!

Ytterligare en aspekt Per Anders Nilsson tar upp i sitt arbete med digitala instrument är att betrakta musikalisk improvisation som spel eller sport. Alla spel innehåller regler, mål och en spelplats. I ett musikstycke kan det handla om uttalade regler om vilka ackordföljder och melodier m m man får använda, men det kan också vara underförstådda regler om vad man inte kan göra, motsvarande ”sportmanship”.
Per Anders Nilsson ser fram emot fortsatt forskning på området och då särskilt att undersöka olika musikstilar som om de vore spel. Detta förhållningssätt menar han skulle analysera musik utifrån musikerns perspektiv, och inte utifrån verkets eller tonsättarens.

Opponent var Robert Rowe, fil. dr. från New York University, New York City