Rapporten som landade på kommunstyrelsens bord slog fast att det fanns betydande problem med otillåten påverkan och inslag av tystnadskultur i delar av staden, med en koppling till gängkriminella strukturer i socialt utsatta områden. Innehållet väckte en omfattande intern och offentlig diskussion, och det var just den som intresserade Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet, och Anna Stevenson, doktor i företagsekonomi.
– Vi undersökte inte om tystnadskulturen fanns, utan vad som hände när någon sa att den fanns. Hur reagerade politiken? Hur reagerade förvaltningen? säger Anna-Karin Wyndhamn.
Forskarna intervjuade ett drygt tjugotal personer på olika positioner inom staden, politiker och tjänstemän, och analyserade den mediala debatten. Tre teman framträdde: hur själva rapporten tolkades, hur stadens styrning påverkade diskussionen och hur varumärket Göteborg spelade in.
Rapporten ifrågasattes
Ett återkommande mönster i materialet är att vissa aktörer uttryckte tveksamhet kring rapportens metod och slutsatser.
– När utredaren kom fram till ”fel” sak började man misstänkliggöra både analys och metod. Man frågade sig: ”Vem har hon talat med? Är detta representativt?”, säger Anna-Karin Wyndhamn.
Ansvar sköts mellan nivåer
Det andra temat handlar om styrkedjan och relationen mellan politiker och tjänstemän.
– Politiken säger att mellancheferna inte har förstått sitt uppdrag, och linjen säger att politiken inte tar ansvar. Då blir det svårt att nagla fast vem som driver tystnadskulturen.
I intervjuerna framkom det även uppfattningar om att lojalitet uppåt i organisationen kan premieras framför att beskriva problem.
Varumärket Göteborg
Det tredje temat rör hur idéer om stadens anseende påverkade hur olika aktörer beskrev situationen.
– Man spelade ner problemet för att skydda bilden av Göteborg. Det kunde handla om att säga att staden är för stor för att tala om en enda kultur, eller att ”det är säkert likadant i Malmö”.
Ett begrepp som förlorat skärpa
Studien visar hur begreppet tystnadskultur fylls med olika innehåll och valör hos olika parter. Högt uppsatta chefer tenderade att spela ner rapportens slutsatser medan medarbetare i "fält" oftare skrev under på den bild som tecknades.
– Talet om en tystnadskultur och fastläggandet av att den finns blir en maktförhandling i linjen och i politiken, säger Anna-Karin Wyndhamn.
Hon menar att begreppet tystnadskultur har genomgått det som inom samhällsvetenskapen kallas concept creep – att ett ord gradvis börjar användas bredare och får en mer otydlig innebörd.
– Samma sak har hänt med ord som ”kränkt” och ”trauma”. För tjugo år sedan betydde de något specifikt, men i dag används de mycket bredare. Ordet tystnadskultur har tappat sin tyngd och det kan vara en förklaring till att man fastnar i diskussioner om det, säger hon och fortsätter:
– Med det sagt så ser jag inga svagheter i de rapporter som påstår att det finns en tystnadskultur gällande de här områdena i Göteborgs stad. För mig är det trovärdiga källor.
”Det behövs ventiler”
Anna-Karin Wyndhamn lyfter visselblåsarfunktionen i Göteborgs stad som ett exempel på ett verktyg som kan fungera.
– Den har i flera fall kunnat isolera och åtgärda maktmissbruk. Det behövs ventiler som medarbetare kan använda när linjen inte fungerar.
Hon menar också att organisationer behöver ett tydligare sätt att utkräva ansvar.
– Man måste våga utskilja vilka chefer som bidragit till tystnadskulturen. De borde få andra uppgifter. Det skulle skicka en tydlig signal om att det inte accepteras.
Hon ser även behov av att studera frågan i andra delar av offentlig sektor.
– Inom akademin talar vi också om tystnadskultur. Vi finns själva i ett system som inte är särskilt mottagligt för kritik. Det är en svaghet och en brist som borde genomlysas bättre.
Text: Kristina Modigh
