Förekomst av covid-19 är hög inte bara bland anställda i vård- och omsorgssektorn. Det finns också en överrepresentation i yrken med låg lön, låga utbildningskrav och hög andel utlandsfödda arbetare.
I en intervjustudie utförd av forskare vid Arbets- och miljömedicin, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och på Angereds närsjukhus, har ökade smittorisker för covid-19 studerats hos taxiförare, buss- och spårvagnsförare, pizzabagare, städare och fastighetsskötare.
Styrkan i studien är inte dess storlek, antalet intervjupersoner var begränsat till elva, men informationen kommer från särskilt utsatta grupperingar som sällan deltar i forskningsstudier. Forskarna har på så sätt hittat nya teman som kan utgöra underlag för större studier.
De intervjuade hade Irak, Palestina, Somalia, Syrien och Turkiet som ursprungsländer. Intervjuerna genomfördes på olika språk, med semistrukturerad metodik, det vill säga en mallad intervju i kombination med öppna frågor där deltagarna fritt kunde beskriva sin situation.
Exponerade för smitta
Smittoriskerna i arbetet utgjordes främst av brist på skyddsutrustning, och nära kontakter med andra. Taxiförare kunde exempelvis ha direkta instruktioner att hjälpa personer med nedsatt fysisk förmåga vid färdtjänstkörningar:
”När vi bokas, står det i detalj att vi måste upp till lägenheten för att ta ner kunden till bilen, de flesta är äldre, de behöver hjälp från lägenhetsdörren till bildörren” säger en taxichaufför i rapporten.
Nästan alla deltagare hade många sociala kontakter, med både kollegor och andra. Flertalet kunde hålla avstånd på jobbet, med undantag för exempelvis sjukhusstädarna. De beskriver trånga utrymmen och sent införda skyddsinsatser.
Sommaren 2020 var plasthandskar enda skyddsutrustning vid städning i salar där covidpatienter hade vårdats: ”I början skickade de oss till en avdelning som kallas IVA, vi gick där utan skydd, utan munskydd förra sommaren.”
Andra deltagare vittnade också om knappa eller sena skyddsinsatser, och arbetsgivare som såg mellan fingrarna när personal kom till jobbet med uppenbara sjukdomssymptom.
En annan aspekt som verkade ha stor betydelse var brister i den initiala krisinformation som spreds. För många var Folkhälsomyndigheten okänd, och de nåddes inte heller av information på ett språk de förstod.
Deras källor var ofta sociala medier, och medier från de tidigare hemländerna. En bussförare beskriver läget våren 2020: ”Svenska barn slutade att ta bussen, våra landsmän och deras barn fortsatte åka buss. Jag kände att svenskar hade mer information om corona”.
Flera angav dock vårdcentralen som ett ställe dit de med förtroende kunde vända sig. ”Jag är nyanländ till Sverige, det finns många hemsidor som är kopplade till myndigheter som jag inte har kännedom om. Jag vet inte vem jag ska ta kontakt med, jag kanske kontaktar vårdcentralen eller apoteket” säger en fastighetsskötare i rapporten.
Kunskaperna om de aktuella yrkesgruppernas utsatthet har enligt forskarna varit relativt dåliga. Mia Söderberg är forskare vid Arbets- och miljömedicin, på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och studiens förstaförfattare:
– Vi vill med den här studien lyfta förståelsen av strukturella ojämlikheter, för att undvika att grupper med bristande livskontroll att påverka de strukturer som styr deras livssituation, blir skuldbelagda för smittspridning och sjukdom, säger hon.
Titel: Arbetsrisker, livsvillkor och bristande tillgång till information - En intervjustudie bland utlandsfödda arbetare i högriskyrken för covid-19
