Knubbsäl överraskade forskare – tog en rejäl simtur
Forskarna hade nästan gett upp hoppet när ingen data kom in på drygt en vecka. Men plötsligt vaknade sändaren till liv på knubbsälen som professor Karin Hårding och hennes forskarkollegor märkt utanför Kosteröarna tidigare i höstas.
Och resultatet var milt sagt oväntat.
– Vi blev väldigt överraskade, säger Karin Hårding, professor i zoologisk ekologi vid Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.
I mitten av oktober satte hon och hennes forskarkollegor sändare på två knubbsälhonor på Ursholmen, strax sydväst om Kosteröarna. Sälteamet tog sig ut till ön med båtar från Tjärnö marina laboratorium och syftet är att ta reda på mer om knubbsälarnas livsmiljö och utmaningar.
– Även om knubbsälarna först återhämtade sig i antal efter säldöden, så ser vi de sista tio åren en gradvis minskning av populationen. De föder inte så många ungar som de borde. Vi har en mängd studier som visar att de äter mer småfisk och knappt någon fet sill eller torsk som de gjorde förr. De kämpar för att få ihop den dagliga energibudgeten eftersom sillen saknas, säger Karin Hårding som länge forskat på sälar.
Flera sälexpeditioner under hösten
Arbetet är en del av det pågående projektet Marhab, som jobbar för att bevara och förbättra marina ekosystem i Skagerrak och Kattegatt. Under hösten har det blivit två resor från Tjärnö marina laboratorium till Ursholmen, där forskarna klättrat runt på klipporna i mörker och kyla och satt ut nät som är försedda med flytbojar och lätta underkanter. När sälarna fastnar snurrar de ihop nätet och hålls vid ytan, berättar Karin hårding.
– Vi har också haft med oss veterinär, för att se till att det blir så lindrigt som möjligt för sälarna, och vi har ett effektivt protokoll när de mäts och vägs på land, så att de blir av med oss sälbiologer så fort som möjligt.
Sändarna klistras fast på sälarnas päls och faller av efter en tid, senast vid pälsbytet i augusti men ofta tidigare. De skickar data som visar hur sälen simmar, hur djupt och länge den dyker, och över vilka områden den rör sig.
– Det här är uppgifter som vi sedan kan sammanställa med andra data som havets djup, bottnarnas karaktär och vad det finns för fisk i området. På så sätt kan vi lära oss väldigt mycket om knubbsälarna, om hur de lever och hur de mår, säger Karin Hårding.
Sälhona gav sig ut på långtur
Den ena sälhonan simmade in till Dynekilen strax norr om Strömstad. Där har hon stannat kvar sedan mitten av oktober, och dykt och simmat runt och ibland vilat på en sten. Den andra simmade fram och tillbaka mellan Koster och Grebbestad fem gånger. Sedan försvann hon.
– Det blev det tyst i åtta dagar, och vi trodde att sändaren ramlat av i förtid. Men sedan började det komma in massor av data, säger Karin Hårding.
Nu kom den stora överraskningen. Knubbsälen hade simmat rakt över Skagerrak till norska Arendal. Fågelvägen är det cirka 130 kilometer.
– Det är ju en enorm simtur över öppet och djupt hav. Hon har simmat i åtta dagar utan att vara på land. Vi vet ju att enstaka knubbsälar kan simma långt men det är inte det vanliga och de brukar följa kusten, säger Karin Hårding.
– Det är första gången vi har sändare på knubbsälar från Koster och allt vi lär oss nu är nytt och viktigt. Hur sälarna rör sig påverkar hur sjukdomar som säldöden kan spridas och har betydelse för förvaltningen. Det kan också påverka beslut om jakt och visar att norska och svenska myndigheter behöver samarbeta för att inte räkna samma säl två gånger.
Vad händer nu?
– Vi har fyra sändare kvar att sätta ut men vi gör det i vår när vi får bättre väder. Nu blev det alldeles för kallt och stormigt och vi var tvungna att återvända till Tjärnö. Men i vår stannar vi tills vi blir klara, säger Karin Hårding.
Text: Mikael Andersson
Den vanligaste sälen på västkusten.
Vuxna blir cirka 135-155 cm långa och väger 50-90 kilo. Hannarna är större än honorna.
Spridda längs hela västkusten och får ungar på avlägsna platser som tillexempel de små skären kring Koster, Väderöarna, Onsala och Hallands Väderö, där de kan vara ifred för att kunna ge sina ungar di på land.
Äter främst småfisk (10-25 cm) av många olika arter och enstaka bläckfisk.
Skyddsjakt är tillåten med en kvot på 200 per år. Knubbsälsbeståndet minskar sakta i antal.
Massdöd inträffade 1988 och 2002, orsakad av virus som drabbade alla knubbsälskolonier längs Europas kuster, alltså både Kattegatt och Skagerack. På Västkusten dog 65% av alla knubbsälar på en sommar.
