Arbetsdeltagande och psykisk hälsa i arbetslivet – ADAPT projektet

Bakgrund

Psykiska besvär som depression och ångest är vanliga bland yrkesverksamma. Enligt Världshälsoorganisationen drabbas omkring 25–30 % av personer i åldern 18–65 år i EU/EES under ett år. I Sverige är psykisk ohälsa en vanlig orsak till sjukfrånvaro och en central riskfaktor för nedsatt arbetskapacitet. Samtidigt fortsätter många att arbeta trots symtom – men vad som avgör vem som kan vara kvar i arbete är fortsatt oklart. Möjliga förklaringar är individuella skillnader i behov av sjukfrånvaro beroende på symptomens svårighetsgrad, om personen får behandling och hur effektiv man upplever den samt skillnader i arbetsuppgifter och arbetsmiljö. Sambandet mellan symptomens svårighetsgrad, behandling och arbetskapacitet definieras av ett dynamiskt samspel. Men vi behöver mer kunskap om detta komplexa samspel, dels för att begränsa andelen sjukfall, dels undvika långvarig sjukfrånvaro. 

Syfte

Projektets syfte var att undersöka faktorer som kan förklara skillnader i arbetsdeltagande – särskilt i relation till psykisk hälsa, arbetskapacitet och arbetsförhållanden – bland yrkesverksamma i Sverige.

Metod

I ADAPT-projektet användes ett nytt instrument för att mäta arbetskapacitet utvecklat med fokus på att undersöka varför arbetskapaciteten påverkas vid psykiska besvär. Instrumentet ingick i en webbaserad enkät som även innehöll frågor om sociodemografi, hälsa, mentalt välbefinnande, arbetsförhållanden och behandling. För att kunna mäta arbetsdeltagande följdes enkätsvaren upp med registerdata på den sjukfrånvaro som överstiger 14 dagar, under en uppföljningsperiod på ett år.

Resultat

Tvärsnittsanalyser visade bland annat att:

- Lågt mentalt välbefinnande och högre arbetskapacitetsbelastning var vanligare bland kvinnor, särskilt i yngre åldersgruppen (18–34 år). 

- Sämre självskattad hälsa var starkt kopplat till ökad upplevd belastning i arbetskapacitet hos både kvinnor och män. Ju lägre mentalt välbefinnande, desto mer belastad upplevde man sin arbetskapacitet. Detta samband kvarstod även när man justerade för bakgrundsfaktorer som sociodemografi, hälsa och yrkesposition. 

Prospektiva sambandsanalyser visade bland annat att:

- Kön, ålder, högre mental arbetskapacitet samt högre yrkesposition ökade sannolikheten för att vara kvar i arbete bland både kvinnor och män.

- Bland kvinnor spelade mentalt välbefinnande en särskilt viktig roll och ökade sannolikheten för fortsatt arbetsdeltagande. Kvinnor i arbetsledande position hade också högre sannolikhet att vara kvar i arbete. Dessa samband sågs inte bland män.

- Vi undersökte också om sambandet mellan arbetsdeltagande och mental arbetskapacitet skilde sig åt beroende på nivå av mentalt välbefinnande. Ett sådant mönster återfanns bland män, men samma mönster återfanns inte bland kvinnor.

- Inga samband kunde påvisas mellan arbetsförhållanden (till exempel balans mellan krav och kontroll i arbetet eller förekomst av konflikter på arbetet) och arbetsdeltagande.

Forskarna påpekar att studiedesignen innebär att resultaten inte kan påvisa orsakssamband. Däremot kan resultaten bidra till att se mönster i skillnader i arbetsdeltagande. Denna kunskap är värdefull både för fortsatt forskning och för arbetsgivare som vill arbeta förebyggande och stärka medarbetares möjligheter att vara kvar i arbete och undvika sjukfrånvaro.

Samarbete och finansiering

Projektet genomförs i samarbete mellan forskare inom folkhälsovetenskap, arbetsvetenskap och sociologi. Det finansieras av Afa Försäkring och Försäkringskassan.