Doktoranden Annie Jonnergård om sin väg i akademin
Att vara doktorand är lite som att vara egenföretagare, tycker Annie Jonnergård. Man driver sitt eget projekt framåt, med stor frihet. Det krävs sammanhang och hållbara relationer för att det ska gå bra.
Halvvägs in i forskarutbildningen varierar hennes dagar mellan analyser, datainsamling, kurser, konferenser och skrivande. För att få struktur i en annars nästan gränslös tillvaro har hon infört bestämda rutiner – som en bestämd tid för fika med andra doktorander.
– Det låter enkelt, men det gör stor skillnad. Det påminner mig om att jag inte sitter ensam med allt, säger hon.
Växer av utmaning
Som doktorand märker hon att utvecklingen ofta sker i stunder av osäkerhet.
– Det är obekvämt att befinna mig i utkanten av vad jag klarar av, men det är också där jag växer. Och jag klarar det tack vare stödet runt mig, både från andra doktorander och mina handledare, säger hon.
Annie genomför sitt doktorandprojekt på Institutionen för vårdvetenskap och hälsa och Centrum för personcentrerad vård (GPCC). Projektet utvecklar en utbildningsmodul i personcentrerad vård för studenter från olika vårdprofessioner, med målet att samskapa gemensamma läraktiviteter tillsammans med studenter, lärare och personer med egenlevd erfarenhet.
– När vi pratar med varandra, inte bara om varandra, händer något med både perspektiven och förståelsen för helheten.
Hitta sammanhang
När hon började på Sahlgrenska akademin blev hon snabbt medveten om hur stor och komplex akademin är.
– Jag förstod inte strukturerna direkt, men jag blev tidigt inbjuden i viktiga sammanhang, som doktorandrådet. Det gjorde en stor skillnad för mig.
Hon insåg att det finns reella möjligheter att påverka hur forskarutbildningen utvecklas.
– Det betyder mycket att vi inte bara går igenom utbildningen, utan faktiskt får vara med och forma den. Att bli lyssnad på, att förstå hur saker hänger ihop och att kunna bidra – det gör att man känner sig delaktig på riktigt, säger hon.
Annie utbildade sig till fysioterapeut vid Karolinska institutet och arbetade under flera år med patienter med traumatiska hjärnskador – ofta unga människor vars liv förändrats på ett ögonblick.
– Det var väldigt starka möten. Existentiella, på ett sätt jag inte var beredd på. Arbetet krävde mycket av mig, och det väckte frågor om hur vi möter människor i vården.
Framåt i forskningen
Det var inte självklart för henne att hon skulle doktorera. Dörren till forskningen öppnades genom masterutbildning och en tjänst som forskningsamanuens vid GPCC.
– Jag hade aldrig sett mig själv som doktorand, men människor runt mig såg min kapacitet. Det betydde mycket för att jag skulle våga prova.
Framåt hoppas hon kunna göra en postdoc utomlands, men just nu är fokus på vardagen.
– Det finns toppar och dalar, men jag har gott stöd och det känns meningsfullt, säger hon.
