Ny studie om svenska våtmarker ger svar på skillnader i växthusgasutsläpp
Provtagning väntar för 40 våtmarker i Sverige. I ett nytt forskningsprojekt ska Amelie Lindgren undersöka effekterna av återvätning av våtmarker och få svar på om metanutsläppen från öppet vatten är större i återvätade torvmarker jämfört med anlagda våtmarker på mineraljordar.
Det är Sveriges geologiska undersökning (SGU) som beviljat 5,9 miljoner till Amelie Lindgrens studie ”Exploring greenhouse gas emissions in wetlands: rewetted organic soils vs constructed agricultural ponds”. Projektet innebär omfattande fältstudier med provtagning och analys av bland annat vattenkvalitet, algbiomassa, gas och sediment. Målsättningen med projektet är att få fram bättre beslutsunderlag vid planering av klimatåtgärder i Sverige.
I motsats till att skapa våtmarker på mineraljordar, vilket leder till nya utsläpp av växthusgaser, har återvätning av utdikade torvmarker som används för jordbruk, större kapacitet att ge minskningar av växthusgaser.
– Med tanke på den påtagliga klimatförändringen är det oroande att majoriteten av våtmarkerna i Sverige har anlagts på mineraljordar, säger Amelie Lindgren. Vår studie kommer att fastställa om metanutsläpp från öppet vatten i återvätade torvmarker konsekvent överstiger utsläppen från konstruerade våtmarker på mineraljordar.
Tydliga svar efterfrågas för svenska förhållanden
Studien är designad för att svara på frågan om det är skillnad på växthusgasutsläpp från anlagda våtmarker och återvätade torvmarker, samt om det går att skala upp utsläppen av metan med hjälp av mängden klorofyll i vattnet. Det finns i nuläget tvetydiga resultat från mindre studier kring skillnader och indikationer på att metan och klorofyll samvarierar. Frågorna behöver besvaras tydligare och för svenska förhållanden, enligt Amelie Lindgren.
– Det behövs en grundlig studie för att kunna avgöra om återvätning av utdikade torvmarker, oavsett vattennivå, generellt bör prioriteras framför att anlägga nya våtmarker på mineraljordar. Att få mer kunskap om detta är avgörande för att fastställa politiska riktlinjer för framtida anläggning eller restaurering av våtmarker.
Studien startar sommaren 2024 och pågår till och med 2026.
AV: JENNY MEYER DANEBACK
Under 1800- och 1900-talen sänktes många sjöar i Sverige. Kärr och mossar dikades ut eller fylldes igen för att ge plats åt jordbruksmark och för att öka skogsproduktionen. Vad man på den tiden inte visste var att förstörelse av våtmarker så småningom skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser och förlust av biologisk mångfald.
Under de senaste decennierna har flera initiativ tagits för att bevara och förvalta våtmarker, bland annat genom restaurering av torvmarker och etableringen av våtmarker på mineraljordar.
2024 publicerade forskarna Amelie Lindgren och Åsa Kasimir en handbok om återvätning av dikade torvmarker för att tydliggöra tillvägagångssätt och förväntade resultat av våtmarksrestaurering.
