Vem får bli flyktning? – Ny avhandling vid Förvaltningshögskolan

Andreas, på vilket sätt spelar det roll om stater definierar flyktingar på olika sätt?

– Det avgör vem som får tillgång till skydd. För de enskilda individerna är det livsavgörande. För migranter som större grupp är det uttryck för hur statliga lagar och regler skapar förutsättningar för mänsklig rörelse. För de stater som tar emot flyktingar påverkar det över tid vilka som bosätter sig i landet och blir en del av befolkningen. Politiskt kan också urvalssystem och deras funktion ha påverkan på befolkningens uppfattning av migrationspolitikens legitimitet, genom att de påverkar bilden av hur stater förmår kontrollera sina gränser.

Hur skiljer sig Sverige och Kanada åt här?

– Avhandlingen visar hur ”flykting” inte är en neutral kategori, utan istället att idén om vem som är värdig skydd formas i specifika nationella och historiska kontexter. I Sverige har flyktingar kommit att definieras som sårbara individer, medan de i Kanada snarare definierats som anpassningsbara. Förklaringen ligger i ländernas skilda välfärdsmodeller och invandringstraditioner. I Kanadas koloniala arv och marknadsekonomiska samhällsordning förknippas invandring med ekonomisk tillväxt, och ur detta har idén om flyktingen som en lätt integrerad och anpassningsbar individ vuxit fram. I den svenska välfärdsstaten och dess reglerade arbetsmarknad blev flyktingar istället föremål för en socialpolitisk inramning och definierades som en form av offer vilka kräver omsorg. Det kanadensiska urvalssystemet är också mer finkalibrerat på många vis, med årliga urvalskvoter och poängsystem för att gradera människor, vilket i sin tur beror på att en större del av de skyddsbehövande som kommer dit transporteras via statligt styrda kvotflyktingprogram, snarare än att själva anlända som asylsökande vid gränsen.

Du har särskilt fokuserat på domstolars roll i sammanhanget, vad har du funnit där?

– Det finns en etablerad hypotes inom den internationella forskningen att förvaltningsdomstolar skyddar migranters rättigheter från statliga myndigheters fokus på gränskontroll. Avhandlingens fynd utmanar denna hypotes och visar att laguttolkningstraditionen i ett land är avgörande för att förstå domstolars roll i migrationspolitiken. Genom att jämföra hur afghanska individer bedöms har jag kunnat se att den svenska Migrationsöverdomstolen tvärtemot den etablerade hypotesen istället försvarar statens rätt att kontrollera invandring. Det beror på att svenska domstolar arbetar i en juridisk tradition där lagstiftarens intentioner är avgörande, vilket innebär att de i praktiken ofta lägger sig nära Migrationsverkets och regeringens bedömningar. Kanadensiska Federal Court arbetar istället i en brittisk tradition där maktdelning står i centrum, och står i mer uttalad opposition till myndigheter och skyddar därför individen mot dessa. Resultaten här pekar på hur juridifiering får olika betydelse i länder med skilda juridiska traditioner.

Vad tycker du själv är den viktigaste lärdomen från ditt avhandlingsprojekt?

– Att den öppnar upp hur stater förvandlar folk till fall. Avhandlingen visar hur och varför vem som får blir flykting varierar, och skildrar hur stater etablerar en form av organisatorisk och byråkratisk kapacitet för att producera status - en status som i sin tur är en nyckel för att fördela tillgång till skydd och resurser. De klassificeringssystem som används för att göra folk till fall är tydlig institutionaliserade i både svensk och kanadensisk migrationspolitik, vilket skiljer sig från en bild av migrationspolitik som snabbt föränderlig. Resultaten har relevans bortom migration och talar även till andra hur människor sorteras in i andra offentlig konstruerade målgrupper som t.ex. patienter. En väldigt viktig del i studien är jämförelsen mellan länder. Här har jag sett hur liknande ambitioner att styra migration genom urvalssystem vuxit fram i både Sverige och Kanada, men att dessa styrsystem på avgörande vis får helt olika innebörd beroende på nationella och historisk kontext. Jämförelsen har också låtit mig se likheter, som att sorteringssystem i både Sverige och Kanada gått från att vara medel till att alltmer bli ett mål i sig själv - att urvalssystemen initialt var till för att välja vissa typer av individer, till att det alltmer blivit ett självändamål att med precision placera individer i dem.
___________________________________________________
Läs avhandlingen i fulltext här: GUPEA