Unga öringar möter stora utmaningar
När unga havsöringar lämnar sina uppväxtbäckar för att ge sig ut i havet står de inför sitt livs kanske farligaste resa. Instinktivt känner de att målet är värt resan, men exakt när de ger sig av – och varför – är frågor som forskaren Madeleine Berry undersökt i sin avhandling ”Who, When, Where: Migration Timing and Spatial Variation in Juvenile Sea Trout”.
En central fråga i projektet var om tidpunkten för vårvandringen skiljer sig beroende på breddgrad i Europa. Eftersom klimatet varierar från norr till söder, med varmare temperaturer längre söderut, var hypotesen att unga havsöringar där också skulle vandra tidigare.
– Värme gör att fisken växer snabbare och tidigare når en storlek som är lämplig för migration, samtidigt som stigande vattentemperaturer på våren fungerar som en signal för att påbörja vandringen, berättar Madeleine Berry, doktorand vid institutionen för biologi och miljövetenskap.
För att undersöka detta märktes hundratals unga öringar i fem länder: Sverige, Norge, Danmark, Frankrike och Portugal. Madeleine Berry kunde sedan följa deras rörelser när de vandrade mot havet. Resultaten visade tydliga skillnader mellan länderna där vandringstopparna inträffade någon gång mellan april och juni.
– Vi såg en tydlig trend där vandringen skedde tidigare vid lägre breddgrader och senare vid högre breddgrader, men sambandet var inte statistiskt signifikant. Om vi i framtiden kan utöka studien till att omfatta fler vattendrag över ett bredare spektrum av breddgrader, skulle detta mönster troligtvis framträda tydligare, fortsätter hon.
För att kunna följa fiskarnas rörelser används avancerad teknik. Med små PIT-taggar, som opereras in i fisken, kan varje individ identifieras när den passerar antenner som placerats i vattendragen. På så sätt går det att kartlägga exakt när och hur fisken rör sig genom systemet.
Svårt att överleva första tiden
Just övergången från sötvatten till hav är en kritisk period i havsöringens liv. Dödligheten är mycket hög, främst på grund av predation från både fiskar och fåglar som gädda, torsk och skarv. För att minska risken vandrar de ofta i grupp, nattetid och vid höga vattenflöden när vattnet är grumligare.
– Samtidigt genomgår de stora fysiologiska förändringar för att klara livet i saltvatten, en energikrävande process som kan påverkas av exempelvis föroreningar, säger Madeleine Berry.
Trots riskerna finns en stor belöning för de individer som överlever. De kan växa sig betydligt större i havet och får därmed bättre förutsättningar att reproducera sig genom att större honor kan producera fler ägg.
En annan viktig del av Madeleine Berrys forskning handlar om hur många öringar en bäck producerar. Eftersom långt ifrån alla överlever till vuxen ålder är antalet avgörande för populationens framtid. Genom att bättre kunna förutsäga antalet kan förvaltare rikta restaureringsinsatser till de områden där de gör mest nytta.
Skillnader beroende på föräldrar
I sin avhandling har Madeleine Berry också undersökt skillnader mellan avkommor från havsöringar som vandrar olika långt. Studier från bland annat Haga å i Billdal visar att dessa skillnader är både tydliga och komplexa.
Avkommor från långvandrande föräldrar kan till exempel vara mer dominanta och ha bättre kondition, medan avkommor från kortvandrande föräldrar ibland uppvisar starkare stressrespons. Intressant nog varierar mönstren mellan olika vattendrag – i vissa fall är det de långvandrande som är djärvare, i andra de kortvandrande.
– Det här tyder på att egenskaperna inte enbart styrs av arv, utan också av den lokala miljön. Kombinationen av genetiska och miljömässiga faktorer skapar en variation som gör havsöringen anpassningsbar men också sårbar för förändringar, menar Madeleine.
Tillsammans ger resultaten en mer nyanserad bild av havsöringens liv och de faktorer som styr dess vandring.
– Kunskapen är viktig, inte minst i en tid då klimatförändringar riskerar att förändra både temperaturer och livsmiljöer i Europas vattendrag, och därmed villkoren för havsöringens vandring, avslutar Madeleine Berry
