Så får Bolivia tillbaka stulna kulturföremål

Den ser inte mycket ut för världen, den lilla väskan med ett mönster av kvadrater i olika färger, som Adriana Muñoz håller fram.

Bild

– Väskan kallas wiphala och har, trots sin oansenlighet, stor symbolisk betydelse för kallawaya men också för andra urfolk i Latinamerika. Flaggor med wiphala-möster användes exempelvis av aktivister vid klimatmötet i Rio de Janeiro 1992 och flaggan har också fungerat som symbol för antikapitalism. Men mönstret är mycket äldre än så, den lilla väska som finns i vår samling är från 800-talet.

Det var i samband med att Evo Morales 2006 blev president i Bolivia som frågan om repatriering av museiföremål kom upp, berättar Adriana Muñoz.

– Morales var den förste presidenten i landets historia med rötter i ursprungsbefolkningen, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att de utgör 70 procent av bolivianerna. Återförandet av kulturföremål var för Morales ett led i dekoloniseringen av hans land.

Många objekt att lista

Världskulturmuseet har 16 000 objekt från Bolivia så det var ingen enkel uppgift att avgöra vilka som skulle vara lämpliga för ett återbördande.

– Vi bjöd bland annat in en grupp från kallawaya-folket för att få mer information om vårt bestånd. Själv arbetade jag i sex månader med att ordna upp och göra listor på objekten.

Bland de föremål som ska återbördas finns objekt som tillhört medicinmän, bland annat långa rör för pulver, läkemedel, textilier, men också ett kranium. Den man som på 1970-talet förvärvade föremålen – Henry Wassén, verksam vid Etnografiska museet i Göteborg – var nämligen i hög grad intresserad av gifter och hallucinogena droger.

– Det var bland annat med hjälp av svenska ambassaden i Peru som han, i strid mot boliviansk lag, kunde föra ut kulturhistoriska föremål till Sverige. Det är tyvärr så att ambassader än idag används för att kringgå ett lands lagar, berättar Adriana Muñoz.

Bild

Regeringen bestämmer om återbördande

Statens museer för världskultur leds av en överintendent, tillsatt av regeringen. Det är regeringen som, efter beredning av myndigheten, bestämmer om ett föremål ska repatrieras.

– I just det här fallet var beslutet enkelt. I museets arkiv finns nämligen en enorm offentligt tillgänglig dokumentation om förvärvet, vilket är märkligt med tanke på att hanteringen alltså var olaglig. Anskaffandet skedde också några år efter att Unesco 1970 antagit en konvention om äganderätt till kulturföremål; när det gäller äldre förvärv kan ett argument för att inte lämna tillbaka objekt annars vara att det på den tiden inte fanns några internationella regler.

Men ibland kan ett återbördande vara knepigare.

Ett exempel är överlämnandet den 3 juni 2022 av 24 ceremoniella föremål till urfolket yaqui i nordvästra Mexiko, förklarar Adriana Muñoz.

– Insamlingen hade gjorts 1934–1935 av etnografen Gösta Montell och arkeologen Sigvald Linné tillsammans med de danska systrarna Bodil Christensen och Helga Larsen. Denna gång handlade det inte om plundring utan föremålen hade anskaffats med tillstånd av yaquis. Bland objekten fanns bland annat två maaso koba, ceremoniella hjorthuvuden som används vid dansceremonier och av yaquis uppfattas som heliga levande varelser.

Rättvisa och storpolitik

Det som komplicerade återlämnandet var att yaquis var splittrade och det därför var oklart vilken grupp som ägde rätt till objekten. I början av 1900-talet, under det så kallade Yaquikriget, deporterades nämligen delar av yaquis till Yucatán, andra till Tlaxcala, medan en tredje grupp lyckades fly till Arizona. Gruppen i Arizona hade så småningom blivit erkänd som ursprungsbefolkning, vilket gett dem rätt att starta kasinon, något som lett till viss ekonomisk makt.

Nu ansåg yaquis i Arizona att det var de som hade rätt till föremålen. En utredning tillsattes som så småningom slog fast att objekten skulle ses som vittnen till yaquis deportering och svåra lidanden och återbördas till Mexiko.

Repatriering av kulturföremål handlar inte bara om rättvisa. Det är storpolitik också, berättar Adriana Muñoz.

– Överlämnandet av de 24 yaqui-föremålen skedde den 3 juni 2022 på Mexikos ambassad. Just den dagen var stora delar av Stockholm avstängt eftersom där också pågick en Natoövning samt en FN-konferens om miljö och utveckling. Trots all denna aktivitet tog ändå USA:s ambassadör sig tid att närvara vid ceremonin. I Sverige har vi lite svårt att förstå hur kulturhistoriska föremål kan vara så viktiga, men denna händelse visar den symboliska betydelse de kan ha i andra samhällen.

En allt hetare fråga

Att behålla eller återföra kulturföremål har på senare tid blivit en allt hetare fråga för museer, särskilt i Europa. British Museum är exempelvis inblandat i två konflikter: den ena rör repatriering av Parthenonfriser till Grekland, den andra återförande av beninbronser till Nigeria.

– Det argument som British museum anför för att behålla föremålen är att de tillhör mänskligheten och inte en speciell grupp. Men även greker och nigerianer är ju en del av mänskligheten, och Akropolismuseet i Aten har minst lika högt anseende och stor säkerhet som British Museum. Andra europeiska museer, också svenska, har varit mer tillmötesgående och lämnat tillbaka föremål, bland annat till Nigeria.

Sisyfosarbete

Som curator på Världskulturmuseet och forskare vid Göteborgs universitet förenar Adriana Muñoz det bästa i två världar.

– Som forskare arbetar jag koncentrerat för mig själv, på museet jobbar jag tillsammans med andra; det är en väldigt bra kombination. I muesiarbetet ingår bland annat att omsorgsfullt städa bland föremålen två gånger om året. Det är ett verkligt Sisyfosarbete; när vi är klara med hela samlingen är det snart dags att börja om. Det ser kanske stökigt ut just nu men vi har järnkoll på allt. Föremålen förvaras i rätt temperatur och luftfuktighet, och vi kollar kontinuerligt att här inte finns någon ohyra, allt är katalogiserat och varje objekt har har sin plats.

Text: Eva Lundgren

Texten publicerades ursprungligen i GU Journalen, våren 2024