Ovanligt snäckfynd i Strömstad – därför försvann den enligt forskaren
Inte mindre än sex individer av den mycket sällsynta större skålsnäckan hittades utanför Strömstad i mitten av juni.
– Jag blev väldigt förvånad, jag har inte sett dem sedan jag växte upp på 60-talet säger Kerstin Johannesson, professor på Tjärnö marina laboratorium.
Det var i samband med kursen Havet i klassrummet som Kerstin Johannesson och hennes studenter hittade de ovanliga snäckorna ute på Ursholmen, den västligaste av öarna i Kosterhavets skärgård.
– Men första fyndet gjordes av min man, Bosse, som följt med oss ut i det fina vädret. Han strosade omkring efter stranden och rätt som det var hittade han det första exemplaret. Då började vi alla leta och till slut hade vi hittat sex stycken, berättar hon.
Större skålsnäcka har en karaktäristisk konform och kan bli upp till sex centimeter lång, fem centimeter bred och tre centimeter hög. Den trivs i utsatta bränningar, behöver en hög salthalt och har inga problem med tidvatten och stora svängningar i temperaturen. Vid lågt vatten, när den är torrlagd, vilar snäckan och när tidvattnet sedan dränker den passar den på att beta av alger.
Rödlistad och hotad art i Sverige
Den kan bli upp till 20 år gammal och förr var den relativt vanlig längs norra Bohuskusten, om än i begränsande bestånd enligt Artportalen.
– Det var ju inte så att jag blev förvånad direkt när jag såg dem. De fanns ju lite överallt när jag själv växte upp, säger Kerstin Johannesson.
Idag är större skålsnäcka rödlistad och anses akut hotad i Sverige. Länge trodde forskarna att den hade försvunnit helt, men sedan 80-talet har några enstaka observationer gjorts av levande exemplar. Annars finns den längs Europas Atlantkust, på de brittiska öarna och upp till Varangerfjorden i Norge. Den förekommer även i västra Medelhavet.
Att arten i stort sett försvunnit i Sverige kan bero på övergödning som resulterat i giftig algblomning och på giftiga bottenfärger. Men några säkra svar har inte forskarna. Kerstin Johannesson har en egen teori som går ut på att snäckorna egentligen är här på tillfälliga, om än långa, besök.
– Snäckorna vi hittade nu var alla lika stora, cirka fem centimeter långa, vilket betyder att de är i ungefär samma ålder. De måste alltså ha kommit hit för flera år sedan och därefter har de vuxit upp på Ursholmen, säger hon.
Verkar vara i samma ålder
Under sina forskningsresor till bland annat Storbritannien har Kerstin Johannesson observerat arten i olika storlekar och åldrar, men som hon minns det från sin egen uppväxt var snäckorna i Sverige alla i ungefär samma storlek, liksom de i det nya fyndet.
– Mina misstankar är ju att de har kommit hit ett år när det varit en larvspridning under väldigt gynnsamma förhållanden. De små individerna har lyckats överleva och klarat sig ända till de dog av ålder. Och de kan ju bli 20 år eller äldre, säger Kerstin Johannesson.
– Dessutom är de ju hannar när de är små och byter kön till honor när de blir större. Då blir det inga nya individer lokalt om det inte kommer till nya årskullar.
Menar du att de egentligen inte har funnits naturligt här på svenska västkusten?
– Precis, alla arter har ju sin utbredningsgräns någonstans, och jag tror att det är något här på västkusten som gör det besvärligt för dem. Vi har ju inget tidvatten som de trivs med och salthalten i vattnet är egentligen för låg. Det här kan vara på gränsen för vad de klarar av, säger Kerstin Johannesson, som gärna vill se fler observationer av större skålsnäcka, och hoppas att allmänheten kan hjälpa till.
– Har vi hittat sex på Ursholmen så finns de ju säkert på fler ställen. Rapportera gärna in fynd av levande snäckor till Artportalen, avslutar hon.
Text: Mikael Andersson