Olika uppfattningar i den arabiska modersmålsundervisningen
En ny avhandling visar att modersmålslärare i arabiska delar positiva uppfattningar om standardarabiska, men har skilda synsätt på dialekter och hur de bör hanteras i undervisning och bedömning. Skillnaderna kan få konsekvenser för vad som faktiskt sker i klassrummet.
Arabiska kännetecknas av diglossi, vilket innebär att standardarabiska och talade varieteter (dialekter) används parallellt för olika ändamål. Standardarabiska är det språk som traditionellt används i skrift, formell kommunikation och undervisning, medan vardaglig kommunikation sker på dialekt. Många barn som börjar skolan har därför begränsad eller ingen tidigare erfarenhet av standardarabiska och möter det för första gången i undervisningssammanhang.
– Traditionellt sett är det endast standardarabiska som undervisas och allt pedagogiskt material är skrivet på standardarabiska. När eleverna börjar skolan så pratar och förstår de endast dialektal arabiska och standardarabiska är alltså något de behöver lära sig i skolan, säger Louise Backelin, doktorand i Humaniora med utbildningsvetenskaplig inriktning inom forskarskolan CUL vid Göteborgs universitet.
I hennes avhandling undersöks vilka uppfattningar modersmålslärare i arabiska har om standardarabiska och dialektal arabiska. Studien bygger på en enkät med 333 lärare samt intervjuer med elva av dem. Fokus ligger på hur lärarna beskriver de arabiska varieteterna, vilka funktioner de tillskriver dem och hur de ser på deras roll i modersmålsundervisningen.
– Hur lärare tänker kring sitt ämne påverkar vad och hur de undervisar.
Skapar olika undervisningspraktiker
Ett centralt resultat är att lärarna har olika uppfattningar om hur samspelet mellan standardarabiska och dialekt bör hanteras.
– Alla i studien har positiva uppfattningar om standardarabiska, men i synen på dialekter och deras plats i undervisningen går åsikterna isär.
Analysen identifierar fyra grupper av uppfattningar: Den första förespråkar undervisning enbart på standardarabiska och erkänner inte dialekterna som ett pedagogiskt problem. Den andra delar upp språkförmågor mellan varieteterna, till exempel skrift på standardarabiska och tal på dialekt. Den tredje liknar den första men ser dialekten som en nyckel eller ett redskap för att nå standardarabiska, medan den fjärde har en mer elevcentrerad uppfattning och accepterar dialekt i alla språkförmågor i början av undervisningen för att sedan successivt övergå till standardarabiska.
Efterfrågar vägledning
Studien visar också att standardarabiska ofta förknippas med en panarabisk identitet, något som knyter samman alla arabisktalande oavsett vart de kommer ifrån, och ses som en rättighet, medan dialektal arabiska i vissa fall framställs som ett problem. Samtidigt kopplar andra lärare dialekten till elevernas identitet och ser den som deras faktiska modersmål.
Som alla lärare i svensk skola har modersmålslärare i arabiska ett lokalt frirum som ger dem handlingsutrymme gentemot styrdokumenten, men vissa efterfrågar tydligare vägledning kring hur diglossin ska hanteras. Tidsbrist gör dessutom att många prioriterar läs- och skrivförmåga.
– Avhandlingen kan bidra till att flytta fokus från språklig ideologi till pedagogiska och didaktiska frågor om hur arabiska bäst undervisas och lärs ut, säger Louise Backelin.
Avhandlingen Teachers’ Beliefs about Standard and Vernacular Arabic – The case of Mother Tongue Tuition in Sweden försvarades den 20 februari 2026. Den finns tillgänglig digitalt: https://hdl.handle.net/2077/90290
Text: Johanna Hillgren
Kontakt:
Louise Backelin, e-post: louisebackelin@gmail.com