Ny avhandling väcker liv i skärgårdens båtbyggartradition
En ny avhandling undersöker ökan – 1800-talets seglande arbetsbåt i Stockholms skärgård – och visar hur äldre båtbyggartraditioner kan spåras, förstås och ges ny relevans i vår tid.
På 1800-talet var ökan en självklar del av livet i Stockholms skärgård. De öppna, klinkbyggda båtarna med akterspegel, mellan fem och åtta meter långa, användes för både fiske och transporter – från ytterskärgårdens öar ända in till handelsplatser på fastlandet och i Mälaren. I en miljö där båten var en livsnödvändig resurs blev båtbyggarkonsten en central och högt värderad del av skärgårdsbornas vardag och kultur.
– Det är många små särdrag som skiljer Stockholms skärgårds öka från närliggande båtbyggartraditioner. Ökans skrov är byggt i furu och stävar och akterspegel är byggda i ek och delar av skrovet har en vriden form som skulpteras med yxa ur furustockar, berättar Fredrik Leijonhufvud, doktorand i kulturvård vid Göteborgs universitet.
Återskapandet av en hantverkstradition
Avhandlingen undersöker vad som sker med en hantverkstradition när traditionsbärarna inte längre finns kvar. Genom att studera arkivmaterial, bevarade ökor och arbeta praktiskt med rekonstruktioner har Fredrik analyserat hur båtbyggarnas kunnande kan förstås och delvis återskapas.
– Studien visar att både det praktiska hantverket – där samspelet mellan båtbyggare, material och båtens funktioner i lokala farvatten var avgörande – och den historiska kontexten, där källor ger inblick i 1800-talets båtbyggares liv, säger Fredrik Leijonhufvud.
Avhandlingen betonar betydelsen av att bevara föremål som inte bara berättar om ett förflutet liv, utan som också bär på kunskap – utöver att vara ett historiskt föremål är ökan en bärare av en hantverkstradition som delvis kan väckas till liv på nytt. Genom kombinationen av rekonstruktioner, historiska källor och kulturarvsteoretiska perspektiv blir byggandet av ökor ett exempel på hur äldre hantverk kan förstås, vårdas och ges ny relevans i vår tid.
Normbunden och föränderlig båtbyggartradition
Forskningen visar att båtbyggartraditionen vilade på tumregler, mått och arbetsprocedurer, men också rymde stor flexibilitet. Ökornas form och konstruktion varierade beroende på geografiska skillnader och de praktiska förutsättningar som båtbyggarna hade att förhålla sig till.
– Att hantverkstraditionen framstår som både normbunden och föränderlig är ett resultat av det dynamiska samspelet mellan båtbyggarens intentioner, material och lokala behov, säger Fredrik Leijonhufvud.
Avhandlingen: I båtbyggarnas kölvatten: Tolkning och rekonstruktion av en historisk hantverkstradition i Stockholms skärgård
Kontakt: Fredrik Leijonhufvud, doktorand på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, telefon: 0735805703, e-post: fredrik.leijonhufvud@gu.se
Avhandlingen försvarades vid en disputation den 9 oktober, klockan 13.00 i aulan, Magasinsgatan 4 i Mariestad.
Att bygga båtar i klinkteknik är en tradition inom nordisk skeppsbyggnad som har funnits sedan vikingatiden. Tekniken innebär att träplankor läggs överlappande för att skapa starka och sjödugliga båtar. Sedan 2021 finns de nordiska klinkbåtstraditionerna på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.