Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Kroppskontroll och orörlighet i arbetet - så kontrolleras våra kroppar

Publicerad

Normer, kulturer, klädkoder och uppförandeideal. På arbetsplatser finns många mekanismer som kontrollerar våra kroppar och beteenden. Och ofta är arbetet i sig självt orörligt. Wallanderstipendiaten Emilie Reinhold, ny medarbetare på GRI, har genom att följa ett konstexperiment på en investmentbank i Paris studerat vad kroppslig kontroll och orörlighet kan göra med människor, samt möjliga vägar att göra motstånd.

Den amerikanska investmentbankens kontor i Paris är en elitistisk, konservativ och stängd miljö. De anställda upplever en strikt kontroll över hur de ska se ut och bete sig. En anställd berättar att han har tvingat sig själv att sluta leka med sin penna eftersom det uppfattas som oseriöst. En annan säger att alla utvärderingssamtal egentligen handlar om hur hon ser ut och hur hon uppför sig.

Långt ner i hierarkin på banken arbetar en grafiker. I kontrast till de flesta andra som kommer från något av Frankrikes elituniversitet, är hon utbildad på konstskola. På hennes initiativ påbörjas ett experiment, en konstintervention, på banken. En idé är att filma de anställdas rörelser och gester. Målet är att få de anställda att improvisera fram olika rörelser framför kameran.

Det är i den här situationen, mitt i mötet mellan de i vanliga fall orörliga och hårt disciplinerade banktjänstemännen, och konstnärernas vilja att de ska använda sina kroppar, som Emilie Reinholds avhandling utspelar sig.

– Det intressanta med konstinterventionen var vad den kunde säga om den organiserade kroppen. Som banktjänsteman är man oftast bara en pratande och skrivande människa och yviga gester uppfattas som oseriöst. Nu skulle de försöka komma ut och vara sina kroppar. Frågan jag ställde mig var: Hur har den här organisationen förvandlat deras kroppar, säger Emilie Reinhold.

Studien pågick mellan 2010 och 2013 och förutom observationer av konstinterventionen intervjuade hon också de anställda.

– Det som de berättade var egentligen ganska tragiskt. En del kände sig berövade av sin personlighet. En sa att hon verkligen hade förändrats. Att hon skulle vara och se helt annorlunda ut om hon inte hade arbetat på banken. Detta är såklart också kopplat till hälsa. Studier på banken visade att många upplevde väldigt hög stress.

Emilie Reinhold studerade hur de anställda reagerade på konstinterventioen. Hon såg fyra typer av reaktioner. I den ena extremen fanns förvirring/osäkerhet, i den andra överdriven självsäkerhet. I båda dessa fall hände inte mycket i mötet med konstnären. Antingen var de för osäkra och stängde ner, eller för självsäkra och förblev så som de var på arbetet: stela, orörliga, stolta. I mitten på skalan fanns två reaktioner som hon kallar serious play och critical play. I serious play gjorde de anställda vad de trodde att konstnären förväntade sig: stora teatrala gester. Den mest intressanta reaktionen var critical play.

– Här accepterade de anställda att leka med konstnären, men samtidigt höll de en distans och kritiserade både banken och konsten. Då kom det fram en del obekväma rörelser. Till exempel från en som jobbade långt ner i organisationen som satte sig ner på knä och täckte för munnen. Hon använde den här konsten för att förmedla något av sitt lidande. En annan ställde sig utmanande med händerna på rumpan. Tvärt emot vad som var okej att göra i banken. Det var här som konsten gav dem en politisk möjlighet att göra motstånd.

Jag märkte att den här kontrollen över kroppen skapade ett visst avkroppsligande. De hade förlorat en del av sig själva.

Mot vad gjorde de motstånd?
– Den för höga kontrollen över kroppen. Det var inte bara arbetet som i sig var orörligt, det fanns också en norm om orörlighet. Det ansågs inte bra att hålla på och gestikulera. Jag frågade dem vilka rörelser de gjorde i sitt arbete och de svarade ”så få som möjligt”. Jag märkte att den här kontrollen över kroppen skapade ett visst avkroppsligande. De hade förlorat en del av sig själva. Det är vad kroppssociologin kallar disembodiment.

Vad kan det här avkroppsligandet leda till tror du?
– Det har etiska konsekvenser. Det är ju svårt att visa, men det ökade intresset för mindfullness och liknande tror jag visar på att många uppfattar att det finns problem. Man har en distans till både sin egen kropp och till andras. Till exempel kan det leda till att man ignorerar om man själv blir sjuk, eller inte ser att andra mår dåligt.

Du har fått ett Wallanderstipendium för att forska i tre år. Berätta lite om vad du ska göra här på Gothenburg Research Institute.
– Jag kommer att fortsätta att forska och skriva artiklar som härstammar från min avhandling. Dels har jag en artikel om gester på gång, en om performativitet och art performance, samt en tredje som handlar om personen som fick in konsten i banken och hur detta har utvecklat hennes identitet. Dessutom håller jag på med en essä om kroppens ekonomi. Organisationen jag attraheras av för nästa fältstudie är Svenska Kyrkan.

FAKTA - EMILIE REINHOLD:
Född i Paris till svenska föräldrar. Har en bakgrund inom filosofi, konst och sociologi. Intresserad av varför individer är som de är och hur individer organiserar sig. Forskar om nivån mellan individ och organisation. Doktorerade 2014 på avhandlingen Le corps organisé, entre contrôle et débordement: Le cas des professions intellectuelles, om kroppsliga processer i en stängd organisation.

Mer om Emilie Reinhold

Artikel av Emilie Reinhold i O&S - Organisation och samhälle, nr 2 2015 (sid. 38)