Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

- Journalistiken kan förändra världen

Om seminariet "En kamp mot tystnaden" med Anabel Hernández, JMG 2013-03-07.

Anabel HernandezStrax före sin död 1989 tillfrågades den amerikanska journalisten och historikern Barbara Tuchman om vad hon såg som det främsta hotet mot samhället i framtiden. Hon svarade varken kärnvapenkrig eller pandemier, varken naturkatastrofer, politisk totalitarism eller börskrascher. Hon svarade kriminaliteten. Tjugofem år senare ser vi att den risk hon pekade ut håller på att bli verklighet när organiserad brottslighet vävs samman med politiska strukturer. Den italienska maffian eller de kleptokratiska regimerna i de euroasiatiska länder som blev självständiga efter Sovjetunionens sammanbrott är några exempel, men ingenstans är läget värre än i Mexico, där både polis och politiker sitter i narkotikabaronernas fickor medan systematiska mordorgier används för att sätta skräck i befolkningen och tysta kritik och motstånd mot det pågående förfallet.

Ingen har gjort mer för att bryta den tystnad som narkotikakartellerna tillsammans med polis och starka politiska krafter vill terrorisera fram än journalisten Anabel Hernández, som gästföreläste på JMG den 7 mars.

– Jag är en drömmare som tror att god journalistik kan förändra världen, och att det finns goda journalister i världen som kan åstadkomma förändringar sade hon, och vände sig direkt till institutionens studenter med uppmaningen att använda sin utbildning till att bli duktiga grävande journalister och ägna sig åt den journalistik som verkligen betyder något.

Anabel Hernández har under några intensiva år utforskat narkotikakartellernas samspel med den etablerade politiken, upp till presidentnivå, och i rättsväsendet. Om Mexicos förre president, Calderon, säger hon utan omsvep att han var betald av narkotikakartellerna, och det mordhot som finns mot henne själv kommer från polisen. Det är svårt att föreställa sig en mer utsatt livssituation, och Anabel Hernández säger att det liv hon lever inte är det hon vill leva, att intervjua styckmördare och våldtäktsmän tär på en. Inte heller är hon fascinerad av narkotakartellerna och deras nätverk av korrupta myndighetsföreträdare och politiker. Hon gör det som hon anser måste göras, det som utgör journalistikens centrala demokratiska uppdrag.

– När jag började undersöka narkotikakartellernas funktion i samhället upptäckte jag att det finns en parallell värld, som alla ser och känner till men som man inte talar om, det är en värld som tilltvingar sig omgivningens tystnad med extremt våld. Under Calderons sex år vid makten mördades 56 journalister och 26 försvann. Flera av de mördade journalisternas kroppar styckades och lämnades i sopsäckar på gatan som varning till andra journalister som skulle vilja skriva om narkotikakartellerna och korruptionen.

Anabel Hernández har sedan hon mordhotats tvingats leva med livvakter, och hon oroar sig också för att hennes barn ska råka illa ut på grund av hennes verksamhet. Tillfrågad om hur hon hanterar den situationen medger hon att det är svårt, men att hon genom att gå ut offentligt med de hot som riktas mot henne försöker göra det politiska priset för att komma åt henne så högt som möjligt. Hennes far mördades år 2000, dock inte på grund av hennes verksamhet, men när hon och hennes syskon vände sig till polisen för att be om hjälp med att spåra upp och gripa mördarna fick de frågan om hur mycket de var beredda att betala för att polisen skulle ingripa. De betalade inte och faderns mördare går fortfarande fria.

I ett land där stora massmediala resurser förspills på sådant som Melodifestivalen och Zlatan Ibrahimovics senaste avstängning blir Anabel Hernández berättelse om sitt arbete och bekännelsen till journalistikens uppdrag i demokratins och rättssäkerhetens tjänst klockrena påminnelser om betydelsen av publicistiska vägval som verksamt kan bidra till att förhindra att den utveckling som Barbara Tuchman fruktade blir verklighet i global skala.

Att det är en globalisering av kriminaliteten som pågår är Anabel Hernández angelägen om att framhålla. På frågan om vad som bör göras svarar hon att det internationella samfundet måste inse att problemen finns överallt om än inte i den skala som i Mexico. Hon betonar vikten av att bekämpa narkotikabruket, som håller de internationella narkotikasyndikaten igång:

– Varje marijuanacigarrett eller kokainlina som någon drar sig någonstans i världen kan betala en mördares kula i Mexico.

Betydelsen av en god journalistutbildning ville Anabel Hernández gärna framhålla, särskilt som det i Mexico inte finns något stöd för inrättandet av kvalificerade journalistutbildningar, makten anar faran. Utbildning är en sak, men analytisk skärpa, envishet och mod i förening med en passionerad inställning till det journalistiska uppdraget räcker också långt, det har Anabel Hernández visat:

– Jag har inte hittat någonting annat som jag kan brinna för lika mycket som för journalistiken. Den kan förändra världen.