Idéer om personlig utveckling kan få ungdomar att lämna landsbygden
Föreställningen att det krävs en flytt från landsbygden för att utvecklas präglar många ungas framtidsplaner. Samtidigt lyfter andra värdet av närhet till familj och tillhörighet i hemkommunen. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet, som undersökt de attityder som påverkar ungdomar i södra Sverige när de planerar sin framtid.
Avhandlingen bygger på djupintervjuer med fjorton ungdomar i högstadieålder, boendes i två landsbygdskommuner i södra Sverige. Elva av dessa ungdomar har också intervjuats tillsammans med sina föräldrar, då de gemensamt fått resonera kring frågor om framtid och yrkesval.
Bland ungdomarna fanns olika tankar kring att stanna eller flytta från landsbygden. För en del handlade det om att flytta för utbildning och jobb, medan andra hade en starkare koppling till platsen och ville stanna.
– Några kände att de bara ville därifrån, att det var dött och att det inte fanns något i hemkommunen för dem. Andra såg inte någon poäng med att flytta. Det fanns också de som redan tänkt på att de ville i väg men sedan skulle komma tillbaka när det var dags att slå sig ner och bilda familj, säger Christoffer Hornborg, forskaren bakom avhandlingen.
Bland de ungdomar som ville stanna på landsbygden fanns en emotionell koppling till platsen och människorna där. De lyfte oftare värden utanför individen, som att ha närhet till familj eller en slags hemkänsla. De som funderade på att flytta hade mer fokus på jaget, att ta reda på vilka de var och att utvecklas som personer.
En idé om att man måste i väg för att utvecklas
Just ordet utveckling var ett nyckelord som framträdde, både i de individuella intervjuerna och när föräldrarna deltog.
Det fanns en återkommande idé om att man inte kan utvecklas på landsbygden. Det sas inte rakt ut, men varje gång utveckling kom på tal så handlade det om att åka i väg för att göra något.
– Det fanns en återkommande idé om att man inte kan utvecklas på landsbygden. Det sas inte rakt ut, men varje gång utveckling kom på tal så handlade det om att åka i väg för att göra något.
Att ta några år för att resa och se sig om i världen, eller att bo i en storstad under en period var exempel på sådant som ansågs bidra till utveckling. Att göra dessa saker kunde nästan framstå som en slags ritual som måste genomföras för att bli vuxen.
– Det är intressant, för samtidigt uttrycktes att de ungdomar som stannar kvar växer upp mycket snabbare. Men det var inte samma sak som att utvecklas. Att ta sitt första huslån, skaffa barn eller börja jobba när man är ung ses inte som utvecklande, men att resa runt i Thailand några månader eller flytta till Stockholm några år anses vara det.
Att ta sitt första huslån, skaffa barn eller börja jobba när man är ung ses inte som utvecklande, men att resa runt i Thailand några månader eller flytta till Stockholm några år anses vara det.
Christoffer Hornborg menar att det är viktigt att granska normerna kring vad vi lägger i ordet utveckling, särskilt i relation till stad och landsbygd. Vi behöver också fundera på vilka värderingar vi förmedlar när vi talar om vad som utgör ett gott liv.
– Det är lätt att tänka att man flyttar för att det inte finns jobb eller utbildning på landsbygden, men det finns också en idé om att man behöver flytta för att ses som en lyckad och intressant person. Man ska inte behöva försvara sitt val att stanna kvar, säger han.
Christoffer Hornborg försvarar sin avhandling 8 maj.