Handbok visar vägen för storskalig restaurering av ålgräs

Ålgräsängar är några av havens mest värdefulla ekosystem. De fungerar som barnkammare för fisk, binder kol och motverkar erosion. Men under de senaste decennierna har stora områden av ålgräs försvunnit, framför allt längs västkusten. Restaurering har därför blivit en viktig åtgärd för att bevara den biologiska mångfalden och mildra effekterna av exploatering.

Forskargruppen Zorro på Göteborgs universitet har en central roll för att utforma metoder för ålgräsrestaurering. På uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten har de nu tillsammans med Länsstyrelsen Västra Götaland tagit fram en uppdatering av en handbok för restaurering av ålgräs från 2016.

– Vi har lärt oss otroligt mycket sedan den första handboken kom ut. Under de här åtta åren har ålgräsrestaurering utvecklats från småskaliga, experimentella försök till en etablerad och fungerande metod för storskalig restaurering.  säger Louise Eriander, forskare på Institutionen för marina vetenskaper. 

Krabbor orsakar problem

Forskarna har ställts inför flera mer eller mindre oväntade problem under vägens gång. Ett exempel är svanar, som visserligen betar ålgräs naturligt, men som nu visat sig även kunna skada nyplanterade skott i glesa planteringar. Lösningen har blivit att sätta skotten på minst 1,5 meters djup – utom räckhåll för svanarna. 

Ett annat oväntat problem som forskarna har stött på är höga tätheter av strandkrabbor. Dessa små men kraftfulla djur har visat sig vara förvånansvärt destruktiva. Ett tydligt exempel är en stor ålgräsplantering som genomfördes i Kosterfjorden 2020. Trots noggranna förberedelser gick nästan hela planteringen förlorad – skotten hade knipsats av, och mycket tyder på att krabborna låg bakom skadorna.

– Det verkar som att krabborna ger sig på ålgrässkotten och att skadorna ökar på hösten när det börjar bli ont om mat. Vi vet inte varför. Analyser av maginnehåll visar att de kan äta av skotten, men framför allt verkar de bli provocerade och knipsar av skotten, säger Louise Eriander. 

För att minska problemet med krabbor testas nu en metod där krabbor fiskas upp på de platser där ålgräset ska planteras. Forskarna har också testat att plantera ålgräset i tätare grupper, vilket har visat positiva resultat. 

Bild

Stort internationellt intresse

En viktig slutsats i rapporten är att förvaltning och restaurering måste ta hänsyn till den genetiska variationen hos ålgräset och hur olika ängar är sammanlänkade genom spridning av skott och fröer. 

Vissa ängar har hög spridningsförmåga och kan bidra till återväxt i stora områden, medan andra är mer isolerade och därmed extra sårbara. 

– Genom att välja donatorängar med hög genetisk variation kan vi öka chanserna att ålgräset etablerar sig och har möjlighet att sprida sig till nya områden, säger Louise Eriander.

Sandtäckning av havsbotten har visat sig vara en lovande metod för att förbättra tillväxtförhållandena för ålgräs. Det är en dyr metod, men den har visat sig effektiv i områden där historiska ålgräsförluster lett till grumligt vatten som förhindrar återkolonisering. 

I en restaurering vid Lilla Askerön utanför Stenungsund har storskalig sandtäckning varit en förutsättning för förbättrade ljusförhållanden och att tillväxten av ålgräs har ökat dramatiskt. Där har antalet ålgrässkott ökat med 26 gånger efter fyra tillväxtsäsonger.

– Det är dock viktigt att komma ihåg att trots att vi idag har fungerande metoder för att restaurera ålgräs, är det alltid mycket bättre att i första hand skydda ålgräsängar, säger Louise Eriander.

Intresset för restaurering av ålgräs är stort internationellt. Därför översätts handboken till engelska för att projekt i andra länder ska kunna ta del av lärdomarna som gjorts i Sverige. 

Text: Karl-Johan Nylén