Från lek till äldrevård: ny forskning synliggör konstens bidrag till samhällsbygget
Hur blir barn och unga delaktiga i stadsutvecklingen? Har offentlig konst ett ”liv efter detta”? Och hur kan äldre påverka sin livsmiljö? Det är vad tre HDK-Valand-projekt har sökt svar på sedan de år 2020 beviljades medel för att utforska konstens roll i samhällsbygget.
Projekttiden börjar gå mot sitt slut. Men forskaren och konstnären Maddie Leach är inte riktigt där än. Hon har en bok att skriva klart, en samarbetspartner i Lund som ska färdigställa en film, och ihop med två kollegor gör hon ett specialnummer av Art & the Public Sphere.
Forskningsprojektet hon leder heter ”Fontänen: Ett konst-teknologiskt drama”. Det är ett av tre projekt på HDK-Valand som fick ta emot pengar via forskningsrådet Formas utlysning ”Gestaltad livsmiljö – arkitektur, form, design, konst och kulturarv i offentlig miljö”.
Älskad och hånad
I fokus är den så kallade LTH-fontänen. En storskalig före detta vattenskulptur som inte fungerat som det var tänkt på snart 30 år, om ens någonsin.
− Redan när den invigdes 1970 hade den problem, sprack och läckte. På 1990-talet stängdes vattnet av helt, så det var länge sedan den användes som fontän, säger Maddie Leach.
Sedan dess har konstruktionen stått kvar utan egentligt syfte. Den är älskad och hånad, har fått diverse ök- och smeknamn, och blivit en självklar del av miljön.
− Vår avsikt har aldrig varit att återställa den till ursprungligt skick, utan vi har utforskat idén om "återaktivering”, om den skulle kunna vara till grund för ett nytt konstverk, säger hon.
Framtidens kulturarv
Maddie Leach konstaterar att det finns gott om slutsatser att dra av projektet. Framför allt kring hur vi kan och bör hantera vår gemensamma konst, befintliga verk såväl som framtida.
En insikt är att den offentliga konstens ”liv efter detta” är något vi bör ta ställning till. Helst redan innan vi uppför något nytt. Särskilt med tanke på den enprocentregel som gör att offentligt finansierade byggprojekt också leder till ny konst.
− Det vi pratar om är framtidens kulturarv. Vem bestämmer över det? Ska det vara släktingar till en konstnär som inte längre lever? Eller någon som kan föra konstverkets talan som vore det autonomt och med en egen vilja? frågar hon retoriskt och fortsätter:
− Jag tycker att det är en lämplig uppgift för samtidskonstnärerna. De är tränade i att anta ett konstnärligt perspektiv, och skulle kunna agera som konstverkens ombud.
Involvera barn via lek
Även forskningsprojektet ”Lek i staden: Hackande och samslöjdande urbana interventioner” har fått medel från Formas. I praktiken består det av två delprojekt som har existerat parallellt, men förenats av den experimentella jakten på former för samskapande och andra designmetoder som kan öka barn och ungas delaktighet i olika stadsutvecklingsprocesser.
Ett delprojekt är genomfört i samarbete med studenter på Child Culture Design och har undersökt hur man via lek kan involvera de lite yngre barnen. Metoden ”hacking” har provats i praktiska workshops, där barnen har fått gripa in och göra tillägg i redan befintliga strukturer som bänkar, staket och papperskorgar.
− Vi har velat skapa inflytande och tillhörighet för barn i miljöer som egentligen inte är byggda för barn. Framför allt har vi velat utveckla de metoder vi redan har för så kallad co-design. Dels för att kunna föra in dem i utbildningen, vilket vi har gjort, men också för att använda dem i samarbeten med andra institutioner och organisationer, säger Johnny Friberg, som har lett delprojektet och är programansvarig för Child Culture Design.
Ungdomar som medskapare
Det andra delprojektet har genomförts i Linnarhult i nordöstra Göteborg och konkret handlat om att göra saker ihop, så kallad co-crafting eller samslöjd. De ungdomar som deltagit har bland annat byggt en enkel tillfällig scen och odlat pilbuskar, tänkta som byggmaterial.
Projektledaren och designforskaren Helena Hansson är nöjd med vad som uppnåtts. Inte minst med det faktum att metoderna för delaktighet faktiskt fungerade.
− Ibland är delaktighet bara något som ska bockas av, men här har vi faktiskt nått dit på riktigt. Ungdomarna har varit delaktiga medskapare i hela processen, säger hon.
Vad har bidragit till det?
− Bland annat har vi utvecklat olika verktyg och metoder som kräver medskapande rent fysiskt, till exempel en dubbelsåg där man måste vara två, helst fyra, för att såga. När vi skulle påla krävdes det minst åtta personer på plats samtidigt. Vi såg även till att ”börja göra” på en gång, så att förändring blev påtaglig här och nu, vilket triggar ett intresse för att fortsätta.
Formellt är båda delprojekten i ”Lek i staden” avslutade. Några av verktygen visades på en utställning på Röhsska museet i maj. Så småningom ska även två metodguider tas fram.
− De kommer bli användbara för allt från studenter till beställare på kommunen. Ja, egentligen alla som arbetar med frågor som rör gestaltad livsmiljö, säger Helena Hansson.
Äldre ska få skapa sin livsmiljö
”En samskapad konstnärlig gestaltnings bidrag till socialt engagemang och hållbar livsmiljö” är det tredje Formasfinansierade projektet på HDK-Valand. Det kretsar kring design, konst och arkitektur i utformningen av ett nytt äldreboende och spänner över byggprocessens alla delar.
Tanken är att de äldre själva ska få vara med och skapa sin livsmiljö.
− Eftersom vi inte visste vem som skulle flytta in på det nya äldreboendet fick vi börja med en förstudie på ett annat boende. Vi ville förstå vad de äldre tyckte var viktigt i en hemmiljö. De fick ge feedback på färg- och materialval, titta på bilder, skisser och ritningar och dessutom rita själva, säger konstnären och forskaren Maja Gunn, som leder projektet.
På grund av bakslag under pandemin har projektet blivit förlängt. Maja Gunn berättar att hon är försiktig med att dra slutsatser, men ändå kan lyfta några saker. Som värdet av att samarbeta med andra forskningsområden, som exempelvis forskare inom arbetsterapi.
− Det för med sig utmaningar, men skapar dynamik och diskussioner, säger Maja Gunn.
Hon förespråkar också att våga tänka om när det gäller vilken konst man visar i allmänna utrymmen – och att i större uträckning involvera de boende i urvalet.
− Många äldre spenderar mycket tid i den här miljön. Då är det viktigt vad som hänger på väggarna. Vi såg en tendens att bara ha neutral konst, som man tror faller alla i smaken, men då missar vi den variation som uppstår i ett rum när konsten har olika uttryck och material, säger Maja Gunn.
Ökat förståelsen för konstens värde
Från forskningsrådet Formas sida är man positiv till vad projekten har uppnått. De är vana att stötta forskning inom samhällsbyggande, men har aldrig tidigare bjudit in konstnärer och konstnärlig forskning på det sätt som gjordes den här gången.
− Ett av våra mål var att få ny kunskap om vad konsten har att bidra med till ett hållbart gestaltat samhällsbygge. Det har vi verkligen fått. Jag skulle säga att projekten har ökat förståelsen för de positiva värden som konst skapar, vad den betyder för vårt välbefinnande, och har även hjälpt oss att sätta ord på just det, säger Kristina Laurell på Formas.
Text: Camilla Adolfsson
År 2020 beviljade det statliga forskningsrådet Formas sammanlagt ungefär 40 miljoner kronor till tio olika forskningsprojekt över hela landet, varav tre är knutna till HDK-Valand.
Utlysningen är den första i sitt slag och har genomförts i samarbete med Boverket, ArkDes, Riksantikvarieämbetet och Statens konstråd. Främst riktade den sig till forskare och praktiker inom konst, arkitektur och design. Ett krav var att minst en konstnär skulle ingå i projektet.
Vill du veta mer? 2024 genomfördes en resultatkonferens som samlade de tio finansierade projekten och lyfte fram diskussioner med sakkunniga inom fältet.
Resultatkonferens– 10 interdisciplinära konstnärliga forskningsprojekt inom gestaltad livsmiljö