Maria Dellenmark Blom: Barn med både obesitas och neuropsykiatri behöver anpassat bemötande

Bild

MARIA DELLENMARK BLOM
Disputation: 11 juni 2026 (klicka för mer information)
Doktorsavhandling: The importance of considering neurodevelopmental disorders in childhood obesity care 
Ämnesområde:Pediatrik
Sahlgrenska akademin, Institutionen för kliniska vetenskaper

I Sverige beräknas cirka 4 procent av barn i åldern 5 till 19 år leva med obesitas (fetma) *. Ett tillstånd som är kopplat till medicinska följdsjukdomar. Med stigande ålder kan även risken för depression och ångest öka. Forskning visar att barn med obesitas oftare har svårigheter i skolan med en högre risk att inte fullfölja gymnasiet. 

Mot denna bakgrund är tidiga och effektiva insatser avgörande, samtidigt har man sett en ökad förekomst av neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF), såsom ADHD och autism. Men sambanden är inte helt klarlagda hos barn, och det finns behov av att studera fler faktorer i relation till att barnet har en neuropsykiatrisk diagnos.

– Till exempel behöver kognitiva funktioner, men också familjefaktorer som föräldrars utbildningsnivå och familjestruktur studeras närmare för att bättre förstå hur vården kan anpassa livsstilsundervisningen, säger Maria Dellenmark Blom, leg. Psykolog, specialist på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, BUP regional utredningsmottagning och doktorand vid Institutionen för kliniska vetenskaper.

Dessutom saknas studier som lyfter familjernas egna upplevelser av hur barnen hanterar stress kopplat till obesitas.

Figur från avhandlingen: Det sammanflätade nätverket illustrerar komplexiteten i barns utveckling och hur olika faktorer påverkar varandra i ett multifaktoriellt perspektiv. Bilden symboliserar också hur samsjuklighet och olika diagnostiska svårigheter kan vara tätt sammanvävda och samspela på flera nivåer.

Många barn med obesitas har även neuropsykiatriska diagnoser

Forskningen i avhandlingen har kartlagt andelen barn med både odiagnostiserad och diagnostiserad NPF, såsom ADHD och autism, och vilka faktorer som kan vara associerade till en samsjuklighet dom emellan.

–  Vid intervjuer med föräldrarna har vi också undersökt patientperspektiv med vilka stressfaktorer barnen upplever och hur de hanterar dessa. Detta kan ge kunskap om hur vården behöver anpassa.

Uppemot hälften av barnen som deltog i obesitasbehandling hade minst en NPF-diagnos, där den vanligaste var ADHD, följt av autism. En av tre barn som deltog i en neuropsykiatrisk screening hade två år efter studiens avslut bedömts uppfylla kriterium för en ADHD diagnos av barn och ungdomspsykiatrin.

– Detta är viktiga fynd. Men även barn med obesitas utan NPF-diagnos, rapporterades ha en hög förekomst av svårigheter inom motorik, perception, inlärning samt beteende.

Barn som hade diagnostiserats med NPF hade också en tendens att prestera lägre resultat på kognitiva tester framför allt när det gäller uppmärksamhetsfunktioner. Även högre grad av depressiva symptom fanns bland de barn som fått neuropsykiatrisk diagnos före deras deltagande i forskningsprojektet. Som grupp hade dessa barn mer överlappande neuropsykiatriska diagnoser, till exempel samtidig ADHD och autism. 

En av delstudiernas resultat pekar också mot att fler barn med både obesitas och NPF i högre utsträckning lever i separerade och ensamstående familjestrukturer jämfört med barn med obesitas utan sådan diagnos, vilket understryker behovet av extra stöd.

Forskning stärker familjecentrerad vård

– Inom både vård och skola behöver vi vara medvetna om den neuropsykiatriska samsjukligheten med obesitas, eftersom den kan påverka barnet och familjens utveckling och hälsa, inklusive hur man tar till sig de livsstilsförändringar som är grunden i barnobesitasbehandling. 

Analysen av föräldrars beskrivningar av sina barn visade att passiva strategier, till exempel undvikande eller affektstyrda strategier, ofta beskrevs kopplat till ätande, vikt och kropp. Aktiva strategier beskrevs av föräldrar kopplat till obesitasbehandling och besök på barnmedicinska mottagningen. Flera föräldrar beskrev att det kan vara svårt att veta hur man kan prata med sitt barn om varför de går till barnmedicinska mottagningen. 

– Denna typ av forskning kan stärka en mer familjecentrerad vård. Kunskap om hur barn och familjer hanterar situationen kan användas för att bättre stödja aktiva strategier, vilket i sin tur kan förbättra behandlingsutfall och barnets hälsa.

Föräldra- och barnperspektivet har fördjupat en komplex situation

Vad har varit mest givande och utmanande med doktorandprojektet?
– Denna forskning hade inte varit möjlig om familjerna inte bidragit på de sättet som de gjort. Det har också varit givande att förstå vad samsjuklighet med neuropsykiatriska funktionsvariationer innebär. Att lyssna in föräldrars och barns egna perspektiv har varit något som bidragit mycket till att fördjupa bilden om hur det är att leva i en familj som har ett barn med obesitas, ett komplement till kvantitativa studier, säger Maria Dellenmark Blom, och fortsätter:

– Det som har varit utmanande är den komplexitet som kan finnas, och att detta ska kunna fångas upp i valda metoder och mätinstrument. Jag är tacksam för alla lärdomar jag fått med mig från familjer och projektet och för att jag har fått möjlighet att vara delaktig i att skapa ytterligare värdefulla pusselbitar till detta förhållningsvis nya forskningsfältet.

Text: Susanne Lj Westergren