Ida Nilsson - Långtidseffekterna av djupa förlossnings-skador

Länk till avhandlingen i GUPEA

Även som pressmeddelande 230223

Ny avhandling belyser långtidseffekterna av djupa förlossningsskador

Bild

Att förebygga sfinkterskador under förlossning minskar förekomsten, svårighetsgraden och påverkan på livskvaliteten på grund av tarmläckage och kan även senarelägga debuten av tarmläckage. En nationell handlingsplan liknande den som infördes i Norge 2004 verkar vara effektiv för att sänka frekvensen och bibehålla en låg frekvens.

Bäckenbottendysfunktion är ett samlingsbegrepp för ett antal tillstånd, exempelvis urininkontinens, avföringsinkontinens och genitalt framfall, och utgör ett stort, globalt, hälsoproblem för kvinnor i alla åldrar men särskilt bland äldre. Den viktigaste riskfaktorn för framtida bäckenbottenbesvär är att ha genomgått en vaginal förlossning.

– Avhandling undersöker effekterna på bäckenbotten-funktionen 20 år efter förlossning med eller utan sugklocka, samt med eller utan förlossningsorsakade skador på ändtarmens ringmuskel, en så kallad sfinkterskada, säger Ida Nilsson, ST-läkare inom Gynekologi och Obstetrik, verksam på Kvinnokliniken Södra Älvsborgs sjukhus i Borås.

Nära 2 miljoner kvinnor i fyra länder ingår i forskningen
Kvinnor som ingår i avhandlingens delarbete I, II och IV, är bland annat framtagna genom Svenska Medicinska Födelseregistret. De fick besvara en enkät om eventuella nuvarande bäckenbottenbesvär, och de hade alla fött ett eller två barn cirka 20 år innan de besvarade enkäten. I undersökningsgrupperna finns kvinnor utan sfinkterskada, med en sfinkterskada och kvinnor som fått sfinkterskada vid två av två förlossningar.

Delarbete III undersöker förekomsten av sfinkterskada hos närmare 2 miljoner kvinnor, inhämtade via de kanadensiska, norska, svenska och österrikiska födelseregistren. Studien undersökte vaginala förstföderskor, med eller utan sugklocke- eller tångförlossning och med eller utan tidigare kejsarsnitt mellan 2004–2016

Vaginal förlossning med sfinkterskada är kopplad till högre risk för läckage
I nedan punktlista finns några av de viktigaste forskningsresultaten:

• Att ha fått en sfinkterskada är kopplat till en mycket hög risk för avföringsläckage två decennier efter förlossningen.
• Förekomsten, svårighetsgraden samt den självupplevda påverkan av gas- och avföringsläckage ökade efter en och två sfinkterskador.
• Förekomsten av sfinkterskada var tre gånger så hög efter en förlossning med sugklocka, jämfört med en förlossning utan sugklocka, och även efter en första förlossning med sfinkterskada.
• Sfinkterskadan verkar till viss del gå att undvika eftersom förekomsten varierade stort mellan de fyra undersökta länderna.

Figur 1 :“Avförings- och gasläckage bland kvinnor utan sfinkterskada och med en eller två sfinkterskador”  CI, confidence interval; OASI, obstetrical anal sphincter injury (förlossningsorsakad sfinkterskada). Ur Nilsson et al. Symptoms of fecal incontinence two decades after no, one, or two obstetrical anal sphincter injuries. Am J Obstet Gynecol 2021 Mar;224:276.e1-.e23 (och sidan 42 i avhandlingen).

Ida Nilsson menar att resultaten i hennes avhandling pekar på att införandet av en nationell handlingsplan med återkommande och strukturerad utbildning och träning av alla personalkategorier inom kvinnosjukvården, skulle kunna vara avgörande för att sänka förekomsten av sfinkterskador.

– Den långa uppföljningstiden vi har i våra studier, från att sfinkterskadan uppstod till att vi gjort vår utvärdering av eventuella bäckenbottenbesvär, är i stort sett världsunik. Och resultaten kan vara till hjälp för både kvinnor, barnmorskor och förlossningsläkare när man planerar förlossningen efter en tidigare sfinkterskada.

Detta understryker vikten av att alla kvinnor är välinformerade och kan ta eget ansvar för sitt val av förlossningssätt.

Text: Susanne Lj Westergren