Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Kvinna och man med övervikt på skogspromenad
Foto: Getty Images
Länkstig

Tio år efter fetmaoperationen: Hur blev livet?

Publicerad

I en studie från Göteborgs och Lunds universitet har patienter intervjuats om sina upplevelser tio år efter att ha genomgått fetmakirurgi. Sammanfattningsvis kan sägas att effekten på ätandet håller i sig medan andra problem, som exempelvis en skuldkänsla över att fortfarande inte vara tillräckligt hälsosamma, finns kvar.

Bild
Porträttbild på My Engström
My Engström
Foto: Malin Arnesson

– Det är få uppföljningar som har gjorts så lång tid efter en fetmaoperation, säger My Engström, forskare i omvårdnad vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

I studien intervjuades 18 patienter. Samtliga upplevde att deras ätande och aptit fortfarande var påverkat efter operationen: kroppen sa ifrån, vilket gjorde att de inte kunde äta så stora mängder, och det minskade suget efter ohälsosam mat höll i sig.

Flera deltagare tog också upp att de fortfarande påverkades lättare av alkohol och att detta fick konsekvenser i det sociala livet. Men samtidigt som operationen hade inneburit många förändringar beskrev flera tillvaron med den opererade kroppen som det nya normala eller deras nya vardag.

Förväntningarna påverkade

– Flera menade att en anledning till att de klarade sin nya tillvaro med mindre magsäck så bra som de gjorde, var att de hade blivit varnade och förväntat sig fler komplikationer än vad de faktiskt fått, säger My Engström.

– Detta var intressant att höra eftersom drygt 70 procent av de som vi intervjuade faktiskt hade haft någon händelse som sjukvården klassificerade som en komplikation, som exempelvis näringsbrist, buksmärtor, galloperation eller tarmvred.

Deltagarna berättade att de fortsatte att kämpa för att hantera sina liv och sin vikt efter fetmaoperationen. Det handlade bland annat om hur de skulle stötta sina barn som också ofta hade övervikt.

Några av föräldrarna sa att de kände sig uppgivna inför sina barns viktproblem; de försökte vägleda på bästa sätt, men upplevde att det var svårt. Flera talade också om den fysiska aktiviteten som ett ständigt dåligt samvete. De var väl medvetna om att de borde röra på sig, men hittade ingen bra väg framåt. Som skäl uppgav de smärta eller den personliga historien av att alltid ha varit den som varit sämst på fysisk aktivitet.

Bristfällig uppföljning

– Även om övervikten inte länge var stor eller utgjorde ett verkligt hinder så låg den gamla självbilden kvar som ett hinder i vägen, säger My Engström. Gemensamt för de patienter som intervjuades var att de uttryckte stor tacksamhet över viktoperationen och mot samhället som hade bekostat denna. Vissa deltagare anklagade sig själva när något inte fungerade optimalt och menade att de inte var ”duktiga patienter”.

Bild
Porträttbild på Kajsa Järvholm
Kajsa Järvholm
Foto: Caroline Flyjer

– Uppföljningen av de fetmaopererade är ofta bristfällig och måste bli bättre, säger Kajsa Järvholm, forskare i psykologi vid Lunds universitet. Patienterna borde kallas till vårdcentral en gång om året men detta fungerar sällan. Patienterna förväntades själva komma ihåg att ta kontakt med primärvården i stället för att bli kallade. När de väl kom i kontakt med vårdcentralen så upplevde de ofta att kunskapen om fetmakirurgi var dålig.

Sammanfattningsvis menar forskarna att långtidsuppföljningen av fetmaoperationer måste bli bättre inom både specialist- och primärvård.

– De som möter fetmaopererade i sitt arbete behöver både hjälpa till att skapa realistiska förväntningar av vad operationen kan förändra och ta hänsyn till att många patienter anklagar sig själva och därför tvekar att ta upp problem med sin vårdgivare, säger Kajsa Järvholm. Denna process underlättas om vårdgivarna har en icke-dömande attityd och tar sig tid att fråga patienterna om hur de har det i sin vardag.

Titel: Patients’ view of long-term results of bariatric surgery for superobesity: sustained effects but continuing struggles