– Uppenbarligen blev det som befarat! säger Katarina Leppänen, idéhistoriker vid Göteborgs universitet.
Nåja. Om den kvinnliga rösträtten faktiskt ledde till splittrade familjer är svårt att säga. Men mer än hundra år senare finns fortfarande skillnader i hur kvinnor och män röstar på höger–vänsterskalan.
Mannen skulle representera familjen
Katarina Leppänen har som idéhistoriker bland annat forskat om kvinnlig rösträtt och den svenska rösträttsrörelsen. Sverige var det sista landet i Norden att införa kvinnlig rösträtt. Först 1921 kunde kvinnor rösta i ett svenskt riksdagsval på samma villkor som män.
Motståndet mot kvinnlig rösträtt byggde bland annat på föreställningen att mannen representerade familjen i det offentliga. Hans röst skulle därmed också representera familjens intresse. Att ge kvinnan en egen röst riskerade, enligt argumentet, att skapa oenighet inom familjen.
– Det var ett vanligt argument att två röster i en familj kunde skapa splittring. Tänk om kvinnan plötsligt tyckte något annat och röstade mot mannen!
Det fanns också föreställningar om att kvinnor skulle rösta irrationellt eller att de var för oinsatta i politiken.
– Det blev ett cirkelresonemang: kvinnor kunde inte delta i politiken och saknade därför erfarenheten som krävdes för att delta i politiken.
Men samtidigt som kvinnor utestängdes från stora delar av det formella politiska livet var många redan politiskt och samhälleligt engagerade.
– Kvinnor hade länge varit engagerade i bland annat välgörenhet och sociala frågor på lokal nivå och organiserat sig inom fackföreningsrörelsen. Det startades också en kvinnlig medborgarskola där kvinnor kunde utbilda sig och träna sig för politiskt deltagande.
Kvinnor och män fortfarande olika väljargrupper
Hundra år senare är kvinnan som självständig väljare en självklarhet. Ändå betraktas kvinnor och män fortfarande som delvis olika väljargrupper – och skillnaderna i deras politiska sympatier följs noga.
– Som idéhistoriker och medborgare tycker jag att det är viktigt att olikheter syns. Jag tror att de speglar både olika livserfarenheter och olika grundläggande ideologier, säger Katarina Leppänen.
Att kvinnor och män fortfarande betraktas som olika väljargrupper märks också i årets valrörelse, inte minst när partier försöker nå grupper där de har svagare stöd. Ett exempel är Moderaternas försök att vinna tillbaka kvinnliga väljare genom att engagera entreprenören och influencern Isabella Löwengrip.
När Löwengrip uttalade sig om att kvinnor behövde förstå hur en regering fungerar väckte det stark kritik. Debatten kom därmed att kretsa kring en fråga med tydliga historiska ekon: föreställningar om kvinnors sätt att förstå politik och fatta politiska beslut. Löwengrip valde senare att dra sig tillbaka från partipolitiken.
Vad som räknas som politik har förändrats
Mycket har förändrats under de drygt hundra år som gått sedan kvinnor fick rösträtt. Det gäller inte bara vilka som deltar i politiken, utan också vad som betraktas som politiska frågor. Sådant som tidigare sågs som familjens angelägenheter är i dag en del av politiken.
Den utvecklingen går däremot inte att förklara enbart med kvinnors ökade politiska deltagande, betonar Katarina Leppänen. Folkhemspolitiken och andra större samhällsförändringar är också en del av förklaringen.
– Å andra sidan finns många fler kvinnor inom politiken, vilket har vidgat kvinnornas självklara verksamhetsområde.
Kampen för kvinnlig rösträtt handlade inte bara om möjligheten att lägga en röst, utan också om möjligheten att vara med och påverka vilket samhälle man ville ha.
När Katarina Leppänen betraktar dagens valrörelse är det just de större idéerna om samhället som hon tycker hamnar i skymundan.
– Jag studerar ju inte valrörelser systematiskt, men jag tycker att det saknas vilja eller mod hos partierna att förklara vad de står för och vad deras olika löften på mikronivå är tänkta att leda till för samhället i stort.
Text: Hanna Erlingson
