Föräldrarnas tjat och barnets egen fiffighet. Det är framgångsfaktorer när barn med kraftigt överbett genomgår tandreglering i tidiga år, visar forskning vid Sahlgrenska akademin. Behandlingen är dock för tuff för flertalet barn och deras familjer.
– Vissa skämdes och ville inte alls berätta att de hade tandställning, det var bara bästa kompisen som visste. Andra tog med den till skolan och visade upp den som en trofé. Det är väldigt individuellt hur man upplever det, säger Emina Čirgić, disputerad forskare i odontologi och övertandläkare inom Folktandvården i Göteborg.
Hennes forskning handlar om 7-14-åringar med kraftigt överbett, där läpparna inte täcker tänderna. Barnen är i en livlig ålder och riskerar att skada sig när läpparna inte kan utgöra krockkuddar för tänderna på det sätt som de annars gör.
I den undersökta och intervjuade gruppen på cirka hundra barn hade också 13 procent blivit retade. De kallades ofta ”kaniner” på grund av överbettet.
För yngre barn med både mjölktänder och permanenta tänder i munnen, så kallat växelbett, är det löstagbar tandställning som gäller. Den fixerar under- och överkäke vid varandra, gör det omöjligt att prata, och används främst nattetid.
Alternativet är att vänta tills alla permanenta tänder kommit upp och reglera överbettet med fast tandställning. Men då förblir de utstående tänderna oskyddade under flera känsliga år.
– I det här läget måste man berätta för föräldrar och barn att om vi inte minskar på ditt överbett nu riskerar du att slå ut dina tänder och få skador för livet. Men behandlingen är svår, all tandreglering gör ont, och för att man ska orka måste alla parter vara involverade. Det här är ett teamwork, betonar Emina Čirgić.
Sex av tio i den studerade gruppen misslyckades med behandlingen på grund av den mänskliga faktorn. Barnen använde helt enkelt inte tandställningen de timmar som krävdes, minst nio per dygn.
– Det var jätteviktigt att föräldrarna tjatade, och mammorna tjatade mest. Men det var också spännande att höra hur barnen som lyckades hade kommit på egna sätt att bli påminda. Vissa satte post-it-lappar överallt hemma, någon hade en klocka på ringning efter träningen och andra placerade tandställningen på sängen eller skrivbordet för att inte glömma den, säger Emina Čirgić.
Barnen uppfann också egna sätt att mäta sina framgångar. Vissa med hjälp av ett enkelt tumgrepp i utrymmet under de utstående framtänderna. Där kunde de känna hur spannet månad för månad långsamt krympte när tänderna pressades tillbaka.
I studierna användes två typer av löstagbar tandställning, en traditionell i hårdplast och en modernare av silikon.
Den senare var mer flexibel för förändringar som skedde naturligt i munnen på barnen och gjorde att tandläkarbesöken för att justera tandställningen blev färre. Resultatmässigt var modellerna dock likvärdiga.
– Det här är något vi verkligen rekommenderar, men som specialist är det lätt att bara se till behandlingen och glömma att det är mycket annat som barn och föräldrar ska hinna med under sin vardag. Det jag lärt mig är att vara ärlig och berätta att det är svårt. Att påbörja något där man ser att man inte kommer att lyckas skapar bara besvikelser och innebär slöseri med resurser, konstaterar Emina Čirgić.
Länk till avhandlingen. Ansvariga forskare: Emina Čirgić.