Så används nostalgi för att forma bilden av förorten
I en ny konstnärlig avhandling vid HDK-Valand, Göteborgs universitet, undersöker designern Maryam Fanni hur 1950-talsnostalgi har blivit ett verktyg i stadsutvecklingen i olika Stockholmsförorter. Genom design, marknadsföring och berättelser skapas en tillbakablickande bild av svenskhet – som samtidigt riskerar att osynliggöra andra erfarenheter.
I början av 2010-talet var 50-talsnostalgin framträdande i svensk populärkultur, bland annat genom en stark husmorstrend, modebloggare som Elsa Billgren och mäklarannonser med Olle Eksells ögonkakao på väggarna. Detta tog sig även uttryck i stadsomvandlingsprojekt. I platsmarknadsföring av olika Stockholmsförorter återfanns ofta element från nostalgiska narrativ, antingen implicit via bildbanksfoton på personer med retro-stil eller mer explicit.
– Ett exempel på det senare återfanns i min hemmaort Hökarängen, där det kommunala bostadsbolaget gjorde en satsning på att ”förstärka 50-talskänslan”. Sedan dess har jag varit intresserad av att undersöka mekanismerna i nostalgi, och i synnerhet 50-talsnostalgin. Hur kommer det sig att just 50-talet återkommer som ideal – både i estetik och berättelser om trivsel och trygghet? säger Maryam Fanni.
I flera av avhandlingens fallstudier återkommer 50-talsestetiken i marknadsföring och designkoncept, bland annat via riktlinjer och skyltprogram för 50-talsinspirerad butiksskyltning. Samtidigt förstärker lokalpressen ofta dessa berättelser med rubriker om förortens 50-talsförvandling.
– Efterhand blir idén om platsens ”50-talsidentitet” och allt som följer med den –exempelvis ”hållbarhet” och ”trivsel” – normaliserad. Min avhandling visar att nostalgi som designkoncept fungerar som en effektiv behållare för ideologiskt laddade idéer och värden. Det nostalgiska ”50-talskonceptet” legitimerar alltså en diskurs som handlar om att höja stadsdelens status och tvätta bort förorternas tidigare rykte, säger Maryam Fanni.
Nostalgin är effektiv – men selektiv
Den svenska 1950-talsnostalgin är en folkhemsnostalgi knuten till välfärdsstatens glansdagar. De förorter som kopplas till 50-talet framställs som genuina och trygga. Andra förorter får en helt annan social status.
– Nostalgin erbjuder en bild av något förlorat som vi borde återställa. Men den bilden är selektiv. Den glömmer bort erfarenheter av migration och pluralism, och reproducerar i stället en snäv bild av svenskhet och tillhörighet. På så vis kan nostalgiska narrativ bidra till att göra åtskillnad mellan förorter som framställs som att de ligger närmre en föreställd ”autentisk” svenskhet, och förorter som stigmatiseras, rasifieras och beskrivs på sätt som placerar dem ”utanför” en föreställd svenskhet, och utanför föreställningar om progression, säger Maryam Fanni.
En tid sprängfylld av nostalgi
I avhandlingen har hon varvat traditionell diskursanalys med konstnärliga interventioner som utgörs av olika projekt eller experiment med lokal förankring. Bland annat inkluderas montageaffischer med tidningsurklipp som visar hur den nostalgiska diskursen projiceras på det offentliga rummet i södra Stockholms förorter, en återaktivering av ett invånardrivet arkiv och en redogörelse över en guidad promenad genom Hökarängen.
Genom sin forskning hoppas hon kunna bidra till att stadsplanerare, designers och beslutsfattare reflekterar över vilka berättelser som formar våra städer. Men också kunna belysa hur allmänhetens föreställningsförmåga påverkas av vardagliga miljöer och narrativ.
– Vi lever i en tid som är sprängfylld av återställande nostalgier – i politiken, kulturen och vardagen. Jag hoppas att min forskning kan utgöra ett verktyg för att skärskåda även de mindre uppenbara varianterna, säger Maryam Fanni.
