Ovanligt fynd av spökkrake gör nytta för forskningen
Ett exemplar av den ovanliga bläckfisken spökkrake undersöks nu av forskare på Tjärnö marina laboratorium. En fiskebåt fick upp den strax innan allhelgonahelgen, men den var inget som gick att sälja.
I stället kontaktades Christin Appelqvist, marinbiolog på Göteborgs universitet, som såg en möjlighet att öka kunskapen om djuret.
– Häromdagen så ringde en man från Göteborgs fiskauktion och frågade om jag ville få upp en bläckfisk hit till labbet av en art som är ganska ovanlig, en spökkrake eller Haliphron atlanticus som den heter på latin. Jag tyckte det lät väldigt spännande att ta vara på den och ta prover, säger Christin Appelqvist.
Hur ovanlig är den egentligen i våra vatten?
– Vi vet inte riktig. Det är sällan vi fått in något exemplar att forska på, men den har filmats vid några tillfällen med fjärrstyrd undervattensfarkost. En forskare här på Tjärnölaboratoriet har sett den två gånger i svenskt vatten.
Spökkrakens kommer av att den har simhud mellan armarna, och därmed får en spökaktig form när den simmar. Det är en pelagisk art som mest simmar fritt i vattnet och inte gräver ner sig i leriga bottnar eller suger fast på klippor och stenar. Normalt lever den på djupt vatten i Atlanten, från några hundra till flera tusen meters djup, men den förkommer även i andra hav.
Exemplaret som kom till Tjärnö marina laboratorium vägde 25 kilo och var 125 centimeter långt. Enligt den information som Christin Appelqvist fått var bläckfisken en bifångst hos en fiskebåt som trålade efter räkor på 200 meters djup i västra Skagerrak.
– En bifångst är fångst som inte är den art man fiskar efter. Den här slank med i trålen och kom med upp ombord. Vi vet ju inte hur ofta det sker, att man slänger tillbaka bifångster som man inte ser något kommersiellt värde i. Men vi forskare är väldigt tacksamma att spökkraken togs in till auktionen och att vi sedan fick den därifrån. Det kan bidra till grundforskningen, säger Christin Appelqvist
Vad betyder det då för forskningen att få in ett sådant här exemplar?
– Det betyder jättemycket. Om vi själva skulle ut och leta är chansen väldigt liten att vi skulle hitta den. Det görs ju försök att filma den ibland på större djup och det förekommer även provtrålning, men det är en slump när man hittar de här djuren. Så när det väl dyker upp ett sådant här fint exemplar så får vi chansen att studera den och försöka förstå mer av vad som händer under ytan.
Christin Appelqvist har nu undersökt bläckfisken, tagit DNA-prov och tagit vara på ett öga och på munapparaten. Just den delen är karaktäristisk för arten och kan användas för att jämföra med bläckfiskar fångade i andra vatten, för att se om det är samma art. Christin har också tittat på inre organ och undersökt vad spökkraken hade i magen.
– Den här hade ätit nordhavsräka, och det är kanske förklaringen till att den fastnade i trålen, säger hon.
Vad händer med spökkraken nu?
– Den ligger i vår frys. Nu söker jag i mitt nätverk efter forskare som vill forska mer om spökkraken. Jag ska också skriva en kort vetenskaplig rapport om fyndet så att det blir sökbart i vetenskapliga databaser.
Text: Mikael Andersson
- Kallas ibland sjuarmad bläckfisk på engelska. Hos hanar ombildas den åttonde armen till ett parningsorgan som den fäster på honan och sedan släpper ifrån sig. Hanen dör efter parning. Honor dör ofta efter att ha lagt ägg eller släppt ut yngel.
- Största exemplaret som hittats var nästan fyra meter långt och vägde 75 kilo, en hona.
- Arten är en av de två största kända bläckfiskarterna, den andra är Enteroctopus dofleini som saknar ett vedertaget svenskt namn, men den kallas ibland för stor stillahavsbläckfisk eller åttaarmad jättebläckfisk.
- Hanarna är mycket mindre med en maxstorlek på cirka 30 centimeter. Det kallas sexuell dimorfism – stora skillnader i storlek mellan könen.
- Fram till 2025 har den endast siktats fem gånger i Skandinavien.
- Klassas inte som hotad i internationella artdatabaser.