Maniska episoder vid bipolär sjukdom kopplat till snabbare hjärnförändringar
En av de största hjärnavbildningsstudierna av bipolär sjukdom över tid visar att patienter som får maniska sjukdomsskov utvecklar mer förändringar i hjärnan än patienter utan skov. Studien, som letts av forskare vid Göteborgs universitet och Karolinska Institutet, bekräftar också en koppling mellan bipolär sjukdom och snabbare utvidgning av hjärnans hålrum.
Bipolärt syndrom är en psykiatrisk sjukdom som kännetecknas av återkommande episoder av mani och depression. Tidigare hjärnavbildningsstudier har funnit strukturella skillnader i vissa hjärnområden hos bipolära patienter jämfört med friska individer, inklusive tunnare hjärnbark. Hjärnbarken, storhjärnans yttre lager, krymper naturligt vid åldrande men vid olika hjärnsjukdomar har man sett accelererad förtunning.
De flesta tidigare hjärnavbildningsstudier vid bipolär sjukdom har varit små tvärsnittsstudier som enbart fångat en ögonblicksbild. Det har således saknats större studier som undersökt hur hjärnans struktur förändras med tiden.
I den här studien, publicerad i tidskriften Biological Psychiatry, lyckades forskarna överbrygga dessa brister genom att samla in upprepade magnetkameraundersökningar (MR) av hjärnan från 14 forskningscentrum från flera länder. Studien involverade 1 232 personer, varav 307 patienter med bipolär sjukdom och 925 friska individer, som undersöktes med MR vid två tillfällen med upp till nio års mellanrum.
Förändringar i hjärnans främre del
Forskarna hittade ett samband mellan antalet maniska episoder och graden av hjärnbarksförändringar: ju fler maniska episoder patienterna upplevde, desto mer minskade hjärnbarkens tjocklek mellan undersökningstillfällena. Patienter utan episoder uppvisade inte några förändringar – och hade i vissa fall till och med ökningar – i hjärnbarkens tjocklek. Förändringarna hos de personer som genomlevt maniska episoder var tydligast i den främre delen av hjärnans pannlob, prefrontalkortex, som är viktig för flera kognitiva funktioner som känsloreglering, planering, beslutsfattande och impulskontroll.
– Det faktum att patienternas förtunning av hjärnbarken kopplades till maniska episoder understryker vikten av stämningsstabiliserande behandling för att förhindra maniska skov och är viktig information för psykiatriker. För forskare betyder resultaten att det är angeläget att söka kunskap om vilka mekanismer som driver hjärnförändringarna vid bipolär sjukdom. Sådan kunskap kan leda till nya behandlingsalternativ, säger Mikael Landén, professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Göteborgs universitet, och institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet.
De största skillnaderna i förändringar över tid mellan friska individer och bipolära patienter återfanns i tre regioner i hjärnan: ventriklarna – hålrum med ryggmärgsvätska som är viktiga för att skydda hjärnan – och två områden kopplade till igenkänning och minne: det fusiforma området och parahippocampalkortex. Medan ventriklarna förstorades snabbare hos de bipolära patienterna än hos kontrollgruppen, visade patienterna i genomsnitt en långsammare förtunning av hjärnbarkens fusiforma område och parahippocampalkortex.
Tecken på neuroprogressiv sjukdom
– Expansionen av ventriklarna och kopplingen mellan hjärnbarksförtunning och maniska sjukdomsskov tyder på att bipolär sjukdom kan vara en neuroprogressiv sjukdom, vilket skulle kunna förklara att vissa personer med bipolär sjukdom försämras under sjukdomsförloppet. Det är viktigt att identifiera de exakta orsakerna till varför detta sker så att man kan minska de skadliga effekterna av maniska skov, säger korresponderande författare Christoph Abé, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Forskarna noterar att upptäckten av långsammare hjärnbarksförtunning i vissa regioner hos de bipolära patienterna kan bero på så kallade golveffekter; patienter med bipolär sjukdom har i genomsnitt något tunnare hjärnbark än friska individer från början. En annan möjlig förklaring till fynden är positiva effekter av läkemedelsbehandling, såsom skyddande effekter av litium. Detta innebär att de observerade förändringarna inte nödvändigtvis återspeglar förändringar som skulle ske vid obehandlad bipolär sjukdom.
Studien involverade ett stort internationellt forskarlag med fler än 70 forskare som samarbetat inom ramen för den så kallade Enigma Bipolar Disorder Working Group.
Forskarkonsortiet ENIGMA Bipolar