Kvinnlig tronföljd växte fram över tid i Norge
Varför infördes kvinnlig tronföljd i Norge först 1302, efter århundraden av tystnad och motstånd? I en ny doktorsavhandling i historia vid Göteborgs universitet visar Benjamin Husvik att reformen var resultatet av ett komplext samspel mellan politiska, juridiska och sociala förändringar – där både mödernet och kraven på äkta börd fick en allt större betydelse.
I sin doktorsavhandling undersöker Benjamin Husvik hur och varför kvinnlig tronföljd infördes i Norge i början av 1300-talet. Studien placerar den norska utvecklingen i ett bredare europeiskt sammanhang och nyanserar tidigare förklaringar som främst har kopplat reformen till kung Håkon Magnussons brist på manliga arvingar.
– Att Håkon Magnusson endast hade en legitim dotter, Ingeborg, är en viktig del av förklaringen, men långt ifrån hela. Mina resultat visar att införandet av kvinnlig tronföljd byggde på flera samverkande faktorer som hade vuxit fram under lång tid, säger Benjamin Husvik.
Äkta börd
Ett centralt bidrag i avhandlingen är analysen av hur kravet på äkta börd, det vill säga att barnet fötts inom äktenskapet, successivt fick ökad betydelse för tronanspråk i Norge från och med 1160-talet. Till skillnad från tidigare forskning, som ofta har pekat ut kyrkan som den drivande kraften bakom denna utveckling, visar avhandlingen att förändringen snarare var ett resultat av ett samspel mellan den världsliga och den andliga sfären.
– Det var inte en enkelriktad process där kyrkan påtvingade samhället nya normer. Istället handlade det om en ömsesidig påverkan mellan kungamakt, aristokrati och kyrkliga aktörer, där frågor om legitimitet stod i centrum.
Avhandlingen lyfter även fram mödernets betydelse för tronanspråk – ett perspektiv som hittills saknats i forskningen om kvinnlig succession i Norge. Husvik visar att mödernet hade ett värde för tronanspråk och att detta värde ökade över tid, vilket bidrog till att bana väg för kvinnlig tronföljd.
Kvinnors makt och ställning
Utöver orsakerna till reformen analyseras också dess konsekvenser för kvinnors makt och ställning. Resultaten visar att kvinnliga tronarvingar sällan blev regenter i egen rätt.
– I normalfallet förväntades den kvinnliga tronarvingens make bli regent, vilket var normen i stora delar av det medeltida Europa. Det fanns dock vissa möjligheter för änkor som ärvde riket att erkännas som regenter, säger Benjamin Husvik.
Avhandlingen En legitim tronarvinge? Kvinnlig tronföljd, möderne och äkta börd i Norge, 1161–1302 försvaras vid en disputation den 6 februari, klockan 13:15 i Lisebergssalen (C350) på Humanisten, Renströmsgatan 6 i Göteborg.
Avhandlingen finns fritt tillgänglig digitalt: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/90188
Kontakt:
Benjamin Husvik, tel:073-346 67 12, e-post: benjamin.andersson@gu.se