Konklaven – det här bör du spana efter när en ny påve väljs
Världens blickar vänds mot Vatikanen, där kardinalerna samlas för att välja en ny påve i den slutna ceremonin som kallas konklav. Men vad är det egentligen som sker bakom de stängda dörrarna, och vilka signaler bör vi vara uppmärksamma på? Vi pratar med religionsforskare Tobias Hägerland.
Det har gått drygt två veckor sedan den 88-årige påven Franciskus avled, och nu ska en efterträdare väljas. Uppgiften att utse ny påve inom konklaven faller på de 133 kardinaler som är under 80 år, förutsatt att de inte uteblivit av hälsoskäl eller bedömts som okvalificerade.
– Sedan påven Franciskus begravning har kardinalskollegiet både sörjt honom och i förberedande möten diskuterat vilken sorts ledare den nye påven bör vara, säger Tobias Hägerland, universitetslektor i religionsvetenskap och teologi vid Göteborgs universitet.
När de på eftermiddagen onsdagen den 7 maj tågar in i Sixtinska kapellet för att välja en ny påve, har de flesta därför redan hunnit umgås – och säkert också funderat över tänkbara kandidater.
Ledtrådar i predikan
På förmiddagen samma dag firas en sista offentlig mässa i Peterskyrkan, med hela kardinalskollegiet närvarande. Enligt Hägerland kan det som sägs i predikan vara värt att lyssna extra noga på, eftersom predikanten ofta tycks sammanfatta stämningen från de förberedande samtalen och kanske passar på att skicka ett eget budskap till sina kollegor.
– För tjugo år sedan var det kardinal Joseph Ratzinger som i sin predikan varnade för ”relativismens diktatur” och efterlyste en påve som kunde och vågade stå upp för traditionell katolsk teologi. Han valdes själv till påve nästa dag. 2013 predikade kardinal Angelo Sodano om kyrkans ansvar i det internationella arbetet för fred och rättvisa. Jorge Mario Bergoglio, som valdes, fick mycket riktigt en mer utåtriktad profil än sin föregångare.
Den här gången är det den 91-årige kardinalen Giovanni Battista Re som håller predikan, och det återstår att se vilka egenskaper han lyfter fram som önskvärda hos näste påve – och om de röstberättigade kardinalerna följer hans råd.
När dörrarna stängs är kardinalerna isolerade från omvärlden
Den egentliga konklaven inleds när den påvliga ceremonimästaren uttalar orden extra omnes! – ”ut, allihop!” – och dörrarna till Sixtinska kapellet stängs. Från den stunden är kardinalerna isolerade från omvärlden tills en ny påve har valts. De sover och äter i gästhuset Domus Sanctae Marthae, men ber och röstar i Sixtinska kapellet. En störningssändare säkerställer att de inte kan använda internet för att ta emot meddelanden utifrån eller läcka uppgifter om hur valprocessen går.
– Strikt talat är de röstande kardinalerna också bundna av tystnadsplikt även i efterhand, men mot detta förbud brukar många bryta, vilket har gett oss en god bild av hur tidigare konklaver har gått till, säger Hägerland.
Röken signalerar om röstningen
Under pågående konklav får vi nöja oss med att hålla ögonen på den berömda skorstenen, som efter varannan röstningsomgång släpper ut rök i svart eller vitt beroende på utfallet: svart rök om ingen påve har kunnat väljas, vit rök när någon fått det antal röster som krävs – två tredjedelar plus en – och dessutom accepterat uppgiften.
Mer än en gång har det hänt att rök som skulle vara svart uppfattats som vit, vilket ibland har bidragit till konspirationsteorier om att någon annan egentligen valdes än den som sedan presenterades. För att undvika missförstånd ringer man därför sedan påvevalet 2005 i Peterskyrkans klockor när valet verkligen är klart.
– Förr kunde konklaver pågå i månader, ja till och med år. Numer är de ofta över inom en vecka, och det har krävts mellan tre och fjorton röstningsomgångar för att nå ett resultat. Sannolikt är att påvevalet är klart på torsdagen eller fredagen, säger Tobias Hägerland.
Vem kan bli påve?
I teorin kan vilken döpt och ogift katolsk man som helst väljas till påve, men i praktiken blir det numera alltid någon av de röstberättigade kardinalerna. Många olika aspekter kommer att vägas in. Ofta framställs spänningen mellan konservativa och progressiva ideal som avgörande, men det är inte alltid lätt att sortera teologiska uppfattningar efter en sådan skala, förklarar Hägerland. Därtill finns många andra frågor att beakta:
– Vill man till exempel ha en påve från Afrika eller Asien, där den katolska kyrkan växer snabbt? Eller är det dags att återgå till den gamla vanan att välja en italienare? Bör påven vara någon av de kardinaler som idag är biskopar runt om i världen – som svenske Anders Arborelius – eller snarare någon med erfarenhet av arbete inom Vatikanen?
Svar på dessa frågor får vi när en av kardinalerna träder fram på Peterskyrkans balkong och uttalar orden Habemus Papam – ”vi har en påve”.
Det första framträdandet
En stund efter att budskapet om den nye påven har förkunnats, visar han sig själv på balkongen för att välsigna Rom och hela världen. Vid detta första framträdande kan påvar göra oväntade saker som säger mycket om hur de tänker utöva sitt ämbete.
– Johannes Paulus II var den förste som – när han valdes 1978 – höll ett kort tal inför folkmassan och tv-kamerorna. Efter konklaven 2013 klev Franciskus ut med ett enkelt ”god afton” och en önskan om att folket skulle be för honom innan han gav välsignelsen. Han var också okonventionellt enkelt klädd. Det var ett tydligt uttryck för hans vilja att ge det ansvarsfulla uppdraget en enklare framtoning.
Kommer hans efterträdare att följa samma linje? Om några dagar vet vi.
Text: Tobias Hägerland
Textbearbetning: Hanna Erlingson