Studien bygger på en enkät som skickades ut i slutet av 2020 till Journalistförbundets drygt 9 600 medlemmar. Bara de som hade varit utsatta för trakasserier online, eller bedömde att risken fanns, uppmanades att svara.
Drygt 39 procent av de runt 3000 journalister som svarade hade någon gång under de tre senaste åren låtit bli att rapportera om ett ämne på grund av risken för hot, hat och trakasserier online. Cirka 48 procent uppgav att de hade anpassat sin rapportering av samma skäl.
Självcensur bland journalister innebär inte bara att helt avstå från att publicera något. Ofta handlar det om mer subtila anpassningar som att tona ned formuleringar, undvika vissa ämnen eller uttrycka sig mer försiktigt
– Självcensur bland journalister innebär inte bara att helt avstå från att publicera något. Ofta handlar det om mer subtila anpassningar som att tona ned formuleringar, undvika vissa ämnen eller uttrycka sig mer försiktigt, säger Oscar Björkenfeldt, forskaren bakom studien.
Att journalister censurerar sig själva på det här sättet handlar sällan om enskilda hot eller formella förbud. I stället bygger det på en samlad bedömning av konsekvenser. De väger helt enkelt innehållet mot den psykologiska och emotionella belastning de vet, eller har lärt sig, kan följa.
– Journalister som bedömer att de skulle påverkas negativt, till exempel genom stress, oro eller ånger efter publicering, är betydligt mer benägna att censurera sig själva. Särskilt tydligt är det bland dem som själva har erfarenhet av att må dåligt till följd av trakasserier. Självcensur blir ett sätt att undvika att hamna i samma situation igen.
Otillräckligt stöd
Beslutet att självcensurera eller inte påverkas också av journalisternas arbetsvillkor och tillgång till stöd. Studien visar att anpassning framstår som ett rationellt sätt att fortsätta arbeta när trakasserier upplevs som återkommande och när stöd från arbetsgivare eller andra institutioner är otydligt. Självcensur blir då till en vardaglig strategi för att orka.
Ett problem med det stöd som finns är att utsatthet ofta hanteras utifrån en snäv straffrättslig logik, med fokus på fysiska hot och säkerhetsåtgärder som till exempel skalskydd. Det riskerar att missa kärnan i problemet. Studien visar i stället att det är långvarig psykosocial belastning som driver självcensur, och att detta kräver ett mer systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete. Samtidigt behöver den utbredda föreställningen att journalister inte ska visa sårbarhet i yrket utmanas.
När journalister upplever att de står ensamma med hot, hat och påtryckningar blir självcensur ett sätt att skydda sig. Om man däremot känner att det finns ett fungerande stöd från arbetsgivare, kollegor och samhällets institutioner minskar behovet av att anpassa sin journalistik
– Självcensur handlar inte i första hand om journalisters personliga mod eller yrkesstolthet. Det kan spela viss roll, men är inte avgörande. Det som väger tyngst är vilket stöd som finns runt omkring. När journalister upplever att de står ensamma med hot, hat och påtryckningar blir självcensur ett sätt att skydda sig. Om man däremot känner att det finns ett fungerande stöd från arbetsgivare, kollegor och samhällets institutioner minskar behovet av att anpassa sin journalistik, säger Oscar Björkenfeldt.
Digital publicering: Self-Censorship in Journalism: The Role of Emotional, Professional, and Institutional Factors
