Fler krabbor tär på musselbeståndet
De senaste 30 åren har det skett en betydande minskning av blå- och hjärtmusslor längs västkusten. Det visar den hittills mest omfattande kartläggningen som gjorts, baserad på prover från över 800 platser.
Forskningen pekar ut flera orsaker, där krabbor ser ut att kunna vara en del i förklaringen.
Många är vittnesmålen om att musslorna har minskat i antal över tid, och att det numera kan vara svårt att hitta agn till barnens krabbfiske om somrarna. Samtidigt har den invasiva arten stillahavsostron spridit sig med raketfart. På knappt 20 år har de vassa ostronen blivit en helt normal syn längs Bohusläns stränder.
– Något händer med musslorna och ostronen i detta område. Men ingen verkade riktigt veta vad och varför. Jag ville ta reda på mer om det, säger Youk Greeve, nybliven doktor vid Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
I sin forskning har Youk Greeve analyserat prover från över 800 platser längs västkusten, många av dem har han själv samlat in. Han har också jämfört med studier från 90-talet och framåt, och återbesökt över 70 platser, där prover tidigare samlats in.
Stillahavsostronet bättre rustat mot krabbangrepp
Analyserna pekar på en minskning av den totala biomassan av hjärtmusslor och närliggande arter som lever nedgrävda i bottensedimentet med 50 till 60 procent. Det finns också starka indikationer på att blåmusslorna minskat i både antal och storlek.
Samtidigt har stillahavsostronet tagit över som dominerande art. En uppskattning baserad på forskningen Youk Greeve har gjort pekar på att ostronet numera utgör två tredjedelar av biomassan för alla mussel- och ostronarter i Bohuslän.
Ökad vattentemperatur, övergödning och klimatförändringar är några av de faktorer som kan ligga bakom förändringarna.
Youk Greeve tar också upp kaskadeffekter i sin doktorsavhandling, skapade av förändringar i havets ekosystem, som en trolig påverkan på framför allt blåmusslor och hjärtmusslor. Överfiske av torsk har lett till att torsken minskat och därför har krabborna, som är föda åt torsken, blivit fler. Krabbor, som i sin tur, äter de tvåskaliga djuren.
Ett experiment som Youk Greeve gjort visar också att blå- och hjärtmusslor överlever i mycket större utsträckning när det inte finns några krabbor i närheten.
– Trycket från rovdjur är definitivt starkt nog för att göra det omöjligt för musslor att bosätta sig. När alla vuxna musslor har försvunnit och de har många rovdjur – krabbor – runt omkring blir det svårt för musslor att överleva, säger Youk Greeve.
Stillahavsostronen verkar samtidigt klara av krabbangreppen betydligt bättre, tack vare ett hårdare skal och starkare fäste mot underlaget.
Många frågor återstår
Men bilden av musslornas nedgång är komplex. 2024 blev det istället något av en explosion av blåmusslor längs västkusten. Antalet musslor tenderar att variera kraftigt över tid, och det har inte funnits någon regelbunden övervakning av musselpopulationen i Sverige, vilket gör att det är brist på historiska data.
– Eftersom vi inte vet om våra mätningar och andras gjordes i topp i musselpopulationen eller i en botten, så är det svårt att med säkerhet säga hur och varför populationen har förändrats, säger Youk Greeve.
Hans forskning är den hittills mest fullständiga genomgången av utbredningen och förändringen i mussel- och ostronpopulationen i området. Youk Greeve menar att en viktig del är att den kan användas som grund för framtida forskning kring förändringar i ekosystemet längs den svenska västkusten.
– Hade jag haft de data jag har nu, fast från 90-talet, hade mina resultat varit mycket säkrare, säger Youk Greeve.
Hela doktorsavhandlingen kan du läsa här: "Spatial distributions and temporal changes of coastal bivalve populations"
Text: Mikael Andersson
Alla dessa är tvåskaliga blötdjur som filtrerar sin föda från vattnet.
Blåmussla (Mytilus edulis)
Har ett långsmalt, droppformat skal som oftast är blåsvart till brunsvart. Skalet är relativt tunt. Mycket vanlig längs hela den svenska kusten, och trivs i både salt- och bräckvatten. Blåmusslor odlas även kommersiellt. Fäster sig vid hårda ytor som klippor, pålar och andra musslor med hjälp av starka, trådliknande byssustrådar. De lever i grunda till medeldjupa vattenområden.
Hjärtmussla (Cerastoderma edule)
Kännetecknas av sitt rundade, hjärtformade skal med tydliga ribbor. Skalets färg varierar från ljusbrunt till gult och det är relativt tjockt. Vanlig längs svenska kusten, men föredrar sandiga och leriga bottnar i grunda havsvikar och områden. Lever nedgrävd i sedimentet, vilket gör den till en infaunal art. Den gräver sig ner i sand och lera.
Ostron (Olika arter, t.ex. Ostrea edulis, Magallana gigas)
Har ett oregelbundet format skal som kan vara platt eller skålformat. Färgen är oftast gråaktig eller vitaktig, och skalet är ofta grovt och ojämnt. Förekommer naturligt längs den svenska västkusten, även om de inte är lika vanliga som blåmusslor. Från 2007 och framåt har stillahavsostron tagit över som dominerande art i området. Ostron odlas också kommersiellt. Fäster sig vid hårda ytor, ofta i tidvattenzonen eller strax under vattenytan. De kan leva både ensamma och i grupper.
