Digital hjärtrehab på distans - komplement men inte ersättning

Studien beskrivs som en av de största rehabiliteringsstudierna i sitt slag. Ansvarig forskare är Maria Bäck, adjungerad professor i fysioterapi på Göteborgs universitet och fysioterapeut på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, med specialistkompetens inom hjärt-kärlsjukdomar.

Hon presenterade studien vid hjärtkongressen ESC (European Society of Cardiology) som i år hålls i München och är internationellt dominerande i sitt fält. Resultaten är ännu inte publicerade i vetenskaplig tidskrift.

Studien omfattar 23 svenska sjukhus med geografisk spridning över landet. Patienterna som ingick, 3 112 individer med en snittålder på 67 år, hade drabbats av den vanligaste formen av hjärtinfarkt, orsakad av blodpropp i hjärtats kranskärl. För denna patientgrupp är träningsbaserad hjärtrehabilitering en stark rekommendation för återhämtning.

Bara 15 procent fullföljer

– Hjärtrehabilitering förbättrar fysisk och psykisk funktionsförmåga samt livskvalitet, och är dessutom förknippad med minskad risk för återinläggning på sjukhus och ny hjärtinfarkt. Men trots fördelarna är deltagandet lågt. Bara cirka 15 procent av de patienter i Sverige och övriga Europa som är aktuella för insatsen fullföljer ett centerbaserat träningsprogram inom hjärtrehabilitering., säger Maria Bäck.

Forskarna ville därför pröva om digital hjärtrehabilitering på distans kan utgöra ett komplement, med potential att öka deltagandet samtidigt som säkerhet och klinisk effekt bibehålls. Distansrehabiliteringen bestod av gruppbaserade videosessioner i realtid, där patienterna tränade hemma medan en fysioterapeut på sjukhuset övervakade och ledde passet. 

Under interventionsperioder på 15 månader erbjöd sjukhusen träning på distans, centerbaserad träning eller en kombination av båda, utifrån patienternas egna önskemål. Vid kontrollcenter erbjöds patienterna endast centerbaserad träning.

Efter 15 månader bytte varje sjukhus till den andra träningsformen under ytterligare 15 månader. All träning följde samma principer för individuellt ordinerad konditions- och styrketräning, med stegrad intensitet baserad på klinisk bedömning och etablerade riktlinjer för hjärtrehabilitering.

Ingen ökning med distansrehab

Forskarna fann att digitalt genomförd distansträning inte medförde någon signifikant ökning av det genomsnittliga antalet genomförda träningspass. Andelen patienter som fullföljde hela träningsprogrammet var mycket likartad: 13,8 procent under interventionsperioden och 13,6 under kontrollperioden.

Träning på distans användes förvisso när möjligheten fanns. Under interventionsperioderna utfördes cirka 38 procent av de registrerade träningspassen på distans. Motsvarande andel för träningspass på sjukhus var 62 procent. Båda grupperna förbättrade sin fysiska kapacitet, utan signifikant skillnad mellan grupperna.

– Detta tyder på att digital träning på distans var ett relevant alternativ för en betydande andel patienter, även om det inte ökade det totala deltagandet på befolkningsnivå, konstaterar Maria Bäck.

Säkerheten övervakades aktivt och antalet allvarliga händelser var lågt. Frekvensen av allvarliga, träningsrelaterade händelser var 0,47 händelser per 1 000 träningstimmar vid centerbaserad träning och 0,17 händelser per 1 000 träningstimmar vid träning på distans.

– Våra resultat tyder på att digitalt genomförd träningsbaserad hjärtrehabilitering på distans bör ses som ett ytterligare patientcentrerat alternativ, snarare än en ersättning för centerbaserad rehabilitering eller en fristående lösning på problemet med lågt deltagande. Det verkar finnas andra hinder för deltagande som inte är kopplade till resor; dessa kan innefatta faktorer som andra samtidiga sjukdomar, språkbarriärer, socioekonomiska faktorer och varierande grad av digital hälsokompetens, avslutar Maria Bäck.

Uppföljningen av resultaten kommer att fortsätta, och data från en större patientgrupp i SWEDEHEART-registret kommer också att analyseras.