Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

Att gräva i diktaturer

Fredrik Laurin

Onsdagen den 13 mars meddelade TT att Telia Soneras förre VD, Lars Nyberg, som den 1 februari tvingades avgå, fått en lön på 13,6 miljoner år 2012. Mycket pengar, men knappast tillräckligt om han skulle vilja köpa tillbaka sin förlorade heder. Hur det gick till när han dealade bort den kunde Fredrik Laurin berätta i ett seminarium på JMG dagen innan TT:s meddelande publicerades.

– Om man gör affärer i ett land som ligger på plats 142 av 147 på Transparency Internationals korruptionsindex och med en regim i det landet som mördar oppositionella genom att koka dem i olja kan man inte vara omedveten om att det kommer att krävas mutor för att det ska bli något av. Lars Nyberg åkte till Tasjkent och kom överens med sin förhandlingsmotpart, diktatorn Karimovs dotter Gulnara, om priset. Två miljarder, betalning till kassan i Gibraltar, kvitto gives icke.

Fredrik Laurin fick en av Föreningen Grävande journalisters guldspadar för de reportage om Telia Soneras affärer i diktaturer, särskilt Uzbekistan, som han gjort för Uppdrag granskning i SVT tillsammans med Jochim Dyfvermark och Sven Bergman. Motiveringen löd ”för granskningen av hur ett av staten delägt företag genom omfattande affärer med diktaturstater inte bara misstänks för korruption utan även bidragit till att mänskliga rättigheter kränkts".

Seminariet ingick i den serie som JMG:s gästprofessor Ingrid Carlberg anordnar, och hon kunde hälsa Fredrik Laurin välkommen med att påminna honom om glada krogkvällar på 90-talet, men också med att lyfta fram de meriter som gjort honom och hans kolleger till ett av de mest framgångsrika grävarlagen i svensk publicistik. Någonsin. Till exempel fick de Stora journalistpriset år 2005 för reportagen om den illegala avvisningen av egyptierna Alzery och Agiza och år 2007 för granskningen av mutaffärerna kring försäljningen av JAS Gripen.

Att framgångsrika grävreportage grundas på ihärdigt och systematiskt arbete, ofta under vad som i massmediesammanhang måste betraktas som lång tid, är väl bekant, här handlade det i sin tur om hur ett sådant arbete kan bedrivas när man undersöker förhållanden i diktaturer och de relationer som stater och företag i andra, mer demokratisk länder, har med dessa diktaturer. Som röd tråd genom Fredrik Laurins föreläsning gick de etiska spörsmål som aktualiseras av affärsrelationer med korrupta och brutala regimer. Att affärer ofta underlättas och främjas av regeringar och myndigheter ställer dessutom de etiskt problematiska uppgörelserna i en särskilt tvetydig dager, det är ju ofta där bekännelserna till principer om demokratisk insyn och transparens i handelsförbindelser brukar hävdas som absoluta och otänkbara att kompromissa med.

– Men det handlar också om att ha en uppdriven känsla för var det kan finnas något att ta tag i, en magkänsla, som aktiveras när man ser något, en notis kanske, som väcker misstanken om att här finns något större, något som staten, myndigheter eller företag försöker hålla ner. En kort notis om att två asylsökande egyptier avvisats till Egypten väckte t ex vår nyfikenhet när det var aktuellt. Frågan blev om det är rimligt eller ens tänkbart att avvisa asylsökande till det land de flytt ifrån. Och så drog vi igång, och det visade sig hur Alzery och Agiza överlämnats till CIA under förnedrande former och flugits till Egypten, som omedelbart bröt löftet till en naiv svensk regering om att de inte skulle utsättas för tortyr.

Fredrik Laurin är vänlig nog att tillskriva JMG där han utbildats en god del i att han tillägnat sig den där magkänslan.

Om bakgrunden till Telia Soneras affärer med diktaturerna i de länder som i USA benämns stan countries säger han att företaget, det femte största telekombolaget i Europa, hamnat i ett läge där de marknader där de var etablerade mättats, någon expansion kunde inte ske som i nämnvärd grad skulle öka vinsten. Att etablera sig i Afrika betraktades som krångligt och riskabelt. Instabila regimer, pågående krig av olika slag osv betydde att man inte kunde räkna med stabila avtal och att kunna bygga ut med dyra sändarstationer som skulle stå obevakade. Helt annorlunda då med stan countries.

– Den som sitter vid makten i de länderna är nästan alltid samme kille som var KGB-chef när Sovjet störtade samman. Armén har blivit hans privata milis och KGB finns kvar, som en privat intern spion- och säkerhetsorganisation. Ett avtal med en sådan regim blir hugget i sten. Men det kostar. Och för ett telekombolag är det självklart att den utrustning man levererar kommer att användas av regimen för att övervaka medborgarna. Företaget kan inte slingra sig ur det hur mycket än en sådan som Lars Nyberg, eller för den delen Carl Bildt, med gråtmild stämma hänvisar till internets och mobiltelefonins betydelse för ”Tahrirtorget”.

Fredrik Laurin berättar om hur bilderna inifrån den egyptiska säkerhetstjänstens högkvarter, som stormades av de upproriska, visade att det längs väggarna fanns hyllor med manualer för den telekomutrustning som användes för att övervaka och avlyssna medborgarna, manualer från flera av de stora västerländska företagen i branschen som Nokia, Siemens och Ericsson. Där föddes idén till att kolla upp vad Telia Sonera egentligen hade för sig i länder som Vitryssland och Uzbekistan. Eller Azerbadzjan, dit han och hans grävarkompisar sökte visum för att bevaka Melodifestivalen. Deras rykte hade föregått dem, och det blev inga visum. Fredrik Laurin har inte mycket till övers för de journalister som åkte dit utan andra ambitioner än att vara med på Melodifestivalen. ”Har de ingen värdighet?!”

Annars är visum något man bör se till att ha om man ska försöka sig på att gräva i diktaturer, det ger ändå ett visst skydd att inte vara i landet illegalt eller som turist.

– Särskilt inte om man är journalist. Den tiden är länge sedan förbi när det fanns någon respekt för journalisters rätt att bevaka och rapportera, nu är det närmast skottpengar på journalister i många länder. Kör alltså med öppna kort. Se till att kryptera all mailtrafik och räkna med att mobiltelefonen kan vara avlyssnad. Inte bara i diktaturer, det kan hända i Sverige också.

Fredrik Laurin beskriver drastiskt och med stort underhållningsvärde hur reportagen om Telia Sonera växte fram. När reportageteamet greps av säkerhetstjänsten i Vitryssland blev det helt uppenbart att telekomutrustning använts både för att få tag i dem och för att övervaka deras källor. Telia Sonera hade inför kritiken mot att deras utrustning kunde användas så hävdat att det måste vara tillåtet att leverera utrustning som polis och myndigheter i det berörda landet kunde använda för att till exempel spana efter pedofiler. Nu blev det uppenbart vilket användningsområde det handlade om.

Lars Nyberg sprang länge och gömde sig för reportageteamet. I stället skickades Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström fram för att delge teamet vilken ”övergripande policy” företaget hade följt när det gällde upphandlingen av mobillicensen i Uzbekistan. Man hade försäkrat sig om att den som sålde licensen var den rättmätige ägaren var budskapet.

Det var en enkel sak för reportageteamet att visa hur denne rättmätige ägare, Gayana Avakyan, var bästa väninna med Gulnara Karimova, och att hennes lilla företag, Takilant, var invävt i en företagshärva som kontrollerades av familjen Karimov.

– Ta alltid för givet att kommunikationsdirektörer ljuger, var Fredrik Laurins råd till journaliststudenterna, och likadant är det med pr-konsulter. Det finns redan fler sådana än riktiga journalister i landet, vilket inte bådar gott för den undersökande journalistiken.

Med den utveckling som nu äger rum på mediemarknaden med stora nedskärningar på personalsidan och migrering av medieproduktion till nätet med snabba puckar och korta format finns det anledning att bekymra sig över hur det går med den kostnadskrävande och långsiktiga grävande journalistiken som dessutom inte med säkerhet kan utlova resultat som är inbringande ekonomiskt och symboliskt. Olika maktkonstellationer anlitar regelmässigt pr-byråer för att tvätta budskap och riskminimera i kritiska lägen. Det fordras resurser för att bryta igenom sådana förskansningar, och framför allt goda exempel som visar den undersökande journalistikens oumbärlighet för den kritiska och demokratiska bevakningen av vad regering, riksdag, myndigheter och företag har för sig. Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman visar genom sina reportage på betydelsen av den goda journalistiken. En journalistik som är värd sitt pris och bidrar till att göra samhället bättre.

För oss i Sverige, där telekombranschen varit en nationell framgångsmyt sedan Ericsson lanserade AXE-växeln, finns det anledning att fundera på vad vi bidragit med till utvecklingen i världen när Fredrik Laurin konstaterar att

– Telekom är ett vapen, på samma sätt som granatgeväret Carl Gustaf eller JAS Gripen, som för övrigt svenska företag betalat mångmiljonbelopp i mutor för att kunna sälja till Tjeckien, Ungern och Sydafrika.

Och just idag, den 14 mars, kommer nyheten från Sydafrika att mutaffären kring JAS Gripen aktualiseras på nytt när den politiska oppositionen sätter press på president Zuma i frågan samtidigt som de inköpta planen är fast på marken för att det saknas pengar och piloter för att hålla dem igång.