William Grass – beredskap vid CBRNE-händelser
William Grass är doktorand vid Centrum för katastrofmedicin (CKM) och jobbar samtidigt som anestesisjuksköterska på en klinik i Växjö. Han antogs som doktorand i januari 2026 och är redan igång med sin forskning. Just nu arbetar han med att ta fram en metod för att utvärdera samverkan mellan olika totalförsvaraktörer vid katastrofmedicinska hädelser. Metoden planeras att testas under en övning hösten 2026 med deltagare från NATO och norska sjukvård och civilförsvar.
Williams forskningsfält inom katastrofmedicin är CBRNE, som står för kemiska, biologiska, radiologiska, nukleära och explosiva ämnen. Händelser med dessa substanser kan få allvarliga konsekvenser för vår hälsa, då de kan involvera kemiska utsläpp, olyckor med strålkällor och kärnkraftshaverier. Kontaminerade personer, djur och objekt kan dessutom föra spridningen vidare, vilket gör skadeutfallet svåröverskådligt.
Vi ställde några frågor till William.
Vad handlar din forskning om?
Under de senaste decennierna har olika utbildnings- och övningskoncept utvecklats inom CBRN-området, men systematisk utvärdering är fortfarande begränsad. Genom att undersöka akutsjukvårdens beredskap, kompetens och kapacitet på individ-, verksamhets- och systemnivå kan vi generera kunskap som stärker vårdens motståndskraft och bidrar till ett mer resilient vårdsystem vid kris, krig och katastrof.
Hur blev du intresserad av detta ämne?
Mitt intresse väcktes när jag deltog som skademarkör i en CBRN-övning där akutmottagningen tränade sanering av skadade. Under min värnplikt tjänstgjorde jag som stridsjukvårdare i Hemvärnet. Några år senare uppmuntrade en tidigare kollega mig att söka en befattning som sjuksköterska inom en militär CBRN-avdelning. Jag fick jobbet och tjänstgör nu som CBRN-insatsjuksköterska i Försvarsmakten.
Erfarenheterna har varit mycket lärorika och utvecklande, men jag har också noterat att kunskapen om CBRNE-medicinskt omhändertagande är begränsad både nationellt och internationellt. Det skapade en drivkraft att forska vidare, särskilt kring samverkan mellan civila och militära aktörer.
Vilka är dina viktigaste fynd hittills?
Min första studie undersökte hur anestesiläkare och anestesisjuksköterskor vid fyra olika sjukhus i Sverige upplevde hanteringen av CBRN-situationer. Resultaten visar att personalen besitter god klinisk grundkompetens men saknar specifik CBRNE-kunskap. Deltagarna beskriver en känsla av otillräcklighet där medicinska, säkerhetsmässiga och moraliska osäkerheter sammanfaller.
Ett centralt fynd är att beredskapen i hög grad bygger på individuella resurser och kollegiala relationer snarare än på organisatoriska strukturer. Detta kan direkt kopplas till otydliga riktlinjer, begränsad övningsverksamhet och höga produktionskrav som försvårar fortbildning.
De praktiska implikationerna är tydliga: det finns ett behov av regelbunden och anpassad CBRNE-utbildning, tydligare riktlinjer samt organisatoriska förutsättningar som möjliggör beredskapsarbete kan bedrivas parallellt med klinisk produktion. Resultaten ligger till grund för delstudie 2, en omfattande enkätstudie som undersöker beredskapen i flera professioner inom akutsjukvården.
Vad har varit mest utmanande?
Att hitta ett lagom tempo i forskningen. Det är lätt att bli alltför ambitiös och vilja skala upp projektet, så det gäller att hitta en sund balans.
Vad har varit mest givande?
Att ingå i ett sammanhang med andra doktorander och forskare som stöttar varandra har varit mycket värdefullt. Det är också intellektuellt stimulerande att ta del av andras forskning, både närliggande och mer avlägsna projekt.
Forskningssammanhanget har också möjliggjort att jag och andra doktorander, tillsammans med vår kliniska lektor, har etablerat en akademisk klinik i Växjö – något vi självklart är stolta över.
Text: Annia Garcia
CBRNE star för Chemical, Biological, Radiological, Nuclear, and Explosives.
