Sarantos Nikou: Bestående förbättring efter höftbevarande kirurgi
De flesta patienter som genomgår titthålsoperation för höftledstillståndet femoroacetabulärt inklämningssyndrom får minskad smärta och förbättrad funktion – även efter tio år. Sarantos Nikous forskning bidrar till bättre patienturval och långsiktig uppföljning.
SARANTOS NIKOU
Disputation: 9 december 2025 (klicka för mer information)
Doktorsavhandling: Hip arthroscopy and the continuum of joint degeneration: outcomes, indications, and long-term perspectives
Ämnesområde: Ortopedi
Sahlgrenska akademin, Institutionen för kliniska vetenskaper
Femoroacetabulärt inklämningssyndrom (Femoroacetabular impingement syndrome, FAIS) uppstår när en benutväxt på höftkulan orsakar onormal kontakt mellan höftledens ben. Detta leder till smärta och begränsad rörlighet.
Tillståndet drabbar främst unga och medelålders personer med hög aktivitetsnivå, och titthålsoperation har blivit en vanlig höftbevarande behandling. Sarantos Nikou har studerat hur patienterna mår på längre sikt efter ingreppet.
Förbättring som håller i sig
Forskningen visar att de flesta patienter rapporterar minskad smärta och bättre rörlighet upp till tio år efter titthålsoperation för FAIS. Resultaten var bäst bland yngre patienter och de med små broskskador.
– Fynden hjälper oss att välja patienter mer träffsäkert, sätta realistiska förväntningar och bevara höften hos rätt patienter, säger Sarantos Nikou, ortoped på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och doktorand vid Institutionen för kliniska vetenskaper.
Bättre underlag för patienturval
Resultaten stödjer ett mer nyanserat urval av vilka patienter som bör erbjudas höftbevarande kirurgi. Genom att identifiera vilka som har störst nytta kan kirurger förbättra de långsiktiga resultaten och undvika onödiga ingrepp.
– Höftbevarande kirurgi passar inte alla, men när den görs på rätt indikation och för rätt patienter kan den ge en tydlig förbättring av livskvaliteten.
Givande att utveckla forskningsmetoder
Vad har varit mest givande och mest utmanande i doktorandprojektet?
– Det mest givande har varit att följa patienterna så länge som tio år och se hur behandlingen faktiskt påverkar deras liv på lång sikt. Samarbetet med erfarna kollegor och att utveckla forskningsmetoder har också varit väldigt inspirerande, säger Sarantos Nikou och fortsätter:
– Den största utmaningen har varit att hantera stora datamängder och säkerställa uppföljning av hög kvalitet under lång tid.
Text: Jakob Lundberg