Lina Bergman vill förändra vården vid preeklampsi

Lina Bergman är 2026 års mottagare av Eric K. Fernströms pris till yngre, särskilt lovande och framgångsrika forskare vid Göteborgs universitet.

Preeklampsi är en av graviditetens vanligaste och allvarligaste sjukdomar. Havandeskapsförgiftning, den äldre benämningen på sjukdomen, håller på att fasas ut eftersom den ger en missvisande bild av tillståndet. 

I dag vet man att sjukdomen inte bara påverkar graviditeten, utan också ökar risken för högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom, neurologiska sjukdomar och metabola sjukdomar senare i livet. Trots det följs kvinnor som haft preeklampsi fortfarande sällan upp. Fortfarande finns ingen behandling. Det enda sättet att hjälpa kvinnan är ofta att avsluta graviditeten i förtid.

– Jag har alltid tyckt att kvinnors hälsa är en rättvisefråga. Det är inget vi kan ta för givet att utvecklingen går framåt. I delar av världen, även i höginkomstländer, går den faktiskt åt andra hållet, och det gör att de här frågorna känns ännu viktigare, säger Lina Bergman.

Efter preeklampsi utvecklar omkring en tredjedel högt blodtryck redan inom ett år. Risken att senare drabbas av hjärtinfarkt, stroke eller hjärtsvikt är dessutom två till tre gånger högre än hos kvinnor som inte haft sjukdomen.

– Om män hade haft en riskfaktor där tre av tio utvecklade högt blodtryck inom ett år tror jag att vi hade vetat betydligt mer om den än vi gör i dag.

För Lina Bergman är det en stark drivkraft att försöka förändra vården.

Bild

Ett område utan svar

Att bli läkare var inte självklart för Lina, som inte kommer från en läkarfamilj. Efter gymnasiet började hon läsa till civilingenjör på Chalmers, men insåg snabbt att hon valt fel. I stället blev det läkarprogrammet i Umeå. Där upptäckte hon obstetriken – ett område där snabba beslut kan vara avgörande men där man också får följa patienter under lång tid.

Under specialistutbildningen i Falun mötte hon kvinnor med preeklampsi nästan varje vecka. Samtidigt växte intresset för forskning.

Men råden från omgivningen var inte uppmuntrande. De svåraste fallen var ovanliga i Sverige, patientunderlagen små och möjligheterna att hitta nya behandlingar begränsade. Hon fick höra att hon borde välja ett annat forskningsfält.

– Det är en av våra vanligaste graviditetssjukdomar, men vi kan fortfarande inte förutse vilka kvinnor som blir svårt sjuka och vi saknar behandlingar. Jag förstod inte varför vi accepterade det.

Samarbete ger svar

Så småningom disputerade hon vid Uppsala universitet, med en avhandling om biomarkörer som skulle kunna visa hur hjärnan påverkas vid preeklampsi. Men de allvarligaste fallen var för få för att ge tydliga svar.

Bild

För att förstå sjukdomen behövdes fler patienter än vad svensk sjukvård kunde erbjuda. Det blev början på ett samarbete med Stellenbosch University i Stellenbosch, Sydafrika, som med åren vuxit till något betydligt större.

I dag har Lina Bergman en professur där. Tillsammans med sina sydafrikanska kollegor leder hon en klinisk forskargrupp vid Tygerberg University Hospital och har byggt upp en biobank med prover från omkring 3 000 kvinnor med preeklampsi och eklampsi. Materialet används nu i flera internationella forskningsprojekt.

Forskningsfronten flyttas

Forskargruppen undersöker både om preeklampsi kan ge bestående hjärnskador och om biomarkörer i blodet kan avslöja hjärnpåverkan innan kvinnan får sina första kramper. För analyserna samarbetar gruppen med den världsledande neurokemiska forskningsmiljön i Göteborg.

Parallellt pågår stora behandlingsstudier. Under ledning av Lina Bergman undersöker ett nordiskt projekt om läkemedlet metformin kan bromsa sjukdomsutvecklingen och förlänga graviditeten hos kvinnor med tidig preeklampsi. Samtidigt testar hennes internationella forskargrupp nya läkemedel som ska skydda blodkärl och hjärna från de skador sjukdomen orsakar.

Hopp i sikte

När Lina Bergman beskriver forskningen återkommer hon ofta till tiden. Små tidsvinster kan förändra liv.

Om en graviditet kan förlängas med bara en vecka kan det vara avgörande för ett mycket för tidigt fött barn. Om en kvinna kan identifieras några dagar tidigare kan allvarliga komplikationer kanske undvikas. Om hjärnpåverkan upptäcks innan den första krampen kommer kan vården hinna agera.

– Utvecklingen går väldigt snabbt nu. Efter decennier utan några verkliga genombrott börjar vi skymta både bättre diagnostik och nya behandlingar. Jag tror att vi om tio år har läkemedel som kan förändra sjukdomsförloppet. Där forskningen får resurser sker också utveckling.