Europas nya migrationspakt: Forskares reflektioner kring reformen

I grunden speglar reformen en långvarig ambition inom EU: att gå från tillfällig krishantering till ett permanent ramverk för migrationsstyrning, byggt på harmoniserade processer, stärkt kontroll av de yttre gränserna och ökat samarbete mellan medlemsstaterna. Samtidigt återstår betydande juridiska, politiska och praktiska frågor inför genomförandet.

Forskarna Andrea Spehar, statsvetare och föreståndare för Centrum för Europaforskning (CERGU), samt Karin Åberg, rättsvetare med inriktning mot migrationsrätt och mänskliga rättigheter, båda verksamma vid Göteborgs universitet, menar att pakten inte bara innebär en reform av migrationspolitiken utan också en bredare förskjutning i balansen mellan nationell suveränitet och överstatligt styre inom EU.

Ett mer centraliserat europeiskt system

En av paktens mest betydelsefulla delar är dess rättsliga struktur. Stora delar av EU:s migrationspolitik som tidigare reglerades genom direktiv kommer nu i stället att regleras genom direkt tillämpliga EU-förordningar.

– I praktiken innebär detta att EU-rätten i betydligt större utsträckning blir direkt tillämplig i medlemsstaterna, förklarar Åberg. Betydande delar av den nationella migrationsrätten, inklusive nationell terminologi och rättsliga tolkningar, kommer att bli obsoleta.

Förändringen är betydelsefull eftersom förordningar lämnar mindre utrymme för nationella tolkningar. Tillsammans med utökade tillsynsbefogenheter för Europeiska unionens asylbyrå (EUAA) innebär pakten en mer centraliserad modell för migrationsstyrning än tidigare reformer. EUAA kommer nu systematiskt att övervaka nationella asylsystem och bedöma om medlemsstaterna följer de nya reglerna. Sveriges första systemgranskning är planerad till 2028.

Utvecklingen speglar en växande tendens inom EU att betrakta migrationshantering som en gemensam europeisk säkerhetsfråga snarare än främst ett nationellt politikområde.

Utvecklingen speglar en växande tendens inom EU att betrakta migrationshantering som en gemensam europeisk säkerhetsfråga snarare än främst ett nationellt politikområde.

Pakten inför obligatoriska gränskontroller, utökad biometrisk registrering genom Eurodac, snabbare asylförfaranden och en solidaritetsmekanism som syftar till att fördela ansvaret jämnare mellan medlemsstaterna. Enligt Europeiska kommissionen är systemet utformat för att motverka irreguljär migration, minska trycket på medlemsstater vid unionens yttre gränser och förhindra framtida kriser liknande dem som uppstod 2015–2016.

Samtidigt blottlägger reformerna fortsatt spänningar inom unionen kring solidaritet, suveränitet och ansvarsfördelning.

Frågan om solidaritet

Ett centralt politiskt mål med pakten är att hantera en av de mest kritiserade aspekterna av EU:s asylsystem: den ojämna börda som lagts på länder vid unionens yttre gränser, särskilt Grekland och Italien enligt Dublinförordningen.

Den nya solidaritetsmekanismen gör det möjligt för medlemsstater att bidra antingen genom att omplacera asylsökande eller genom ekonomiskt och operativt stöd. I teorin skapar detta ett mer flexibelt och hållbart system. I praktiken ifrågasätter dock båda forskarna om reformerna verkligen löser de ojämlikheter som länge präglat EU:s migrationspolitik.

– Det finns en verklig risk att de strukturella ojämlikheterna i Dublinsystemet återskapas i en ny form, menar Spehar.

Det finns en verklig risk att de strukturella ojämlikheterna i Dublinsystemet återskapas i en ny form

Åberg påpekar också att kritiker har beskrivit systemet som ”en enkel utväg” för rikare medlemsstater som hellre bidrar ekonomiskt än tar emot omplacerade asylsökande.

Frågan är inte bara ekonomisk utan även politisk. Pakten är ytterst beroende av medlemsstaternas vilja att samarbeta konsekvent över tid – något tidigare migrationsreformer haft svårt att uppnå. Det finns också frågetecken kring efterlevnaden. Flera bedömare har pekat på tidigare konflikter mellan EU och medlemsstater som Ungern och Polen kring migrationspolitiken, vilket väcker tvivel om solidaritetskraven faktiskt kommer att genomföras enhetligt i praktiken.

För länder som Sverige präglas debatten om solidaritet starkt av erfarenheterna från 2015, då Sverige tog emot ett oproportionerligt stort antal asylsökande jämfört med många andra medlemsstater. Enligt Spehar påverkar detta historiska minne fortfarande hur svenska beslutsfattare ser på gemensamt ansvar inom EU:s ramverk.

Snabbare processer och nya begränsningar

Även om pakten politiskt presenteras som ett försök att skapa effektivitet och harmonisering handlar mycket av kritiken om vilka praktiska konsekvenser reformen får för asylsökande.

En av de mest långtgående förändringarna är den utökade användningen av gränsprocedurer. Personer som bedöms ha låg sannolikhet att få asyl – inklusive sökande från länder med låg bifallsfrekvens – kan nu få sina ansökningar prövade genom snabbförfaranden medan de hålls kvar vid särskilda gränscenter.

– Den största förändringen innebär att asylsökande kommer att hållas i gränscenter och sannolikt genomgå hela sin asylprocess där, säger Åberg.

Den största förändringen innebär att asylsökande kommer att hållas i gränscenter och sannolikt genomgå hela sin asylprocess där, säger Åberg.

Syftet med procedurerna är att korta handläggningstiderna och möjliggöra snabbare återvändanden. Kritiker menar dock att snabbheten kan ske på bekostnad av rättssäkerheten och den individuella prövningen.

Människorättsorganisationer, ideella organisationer och rättsvetare har varnat för att snabbförfaranden ökar risken för felaktiga beslut, särskilt i kombination med kortare tidsfrister för överklaganden och begränsad tillgång till juridiskt biträde. Det har också uttryckts oro över risken att asylsökande kan utvisas innan deras överklaganden har prövats fullt ut, eftersom överklaganden i vissa förfaranden inte längre automatiskt medför att verkställigheten stoppas.

Människorättsorganisationer, ideella organisationer och rättsvetare har varnat för att snabbförfaranden ökar risken för felaktiga beslut, särskilt i kombination med kortare tidsfrister för överklaganden och begränsad tillgång till juridiskt biträde.

I Sverige har flera av dessa farhågor blivit särskilt tydliga eftersom regeringen valt att genomföra delar av pakten på den striktaste nivå som EU-rätten tillåter.

– Sverige har valt att tillämpa gränsproceduren i fler fall än vad pakten strikt kräver, förklarar Spehar, och att begränsa rätten till juridiskt ombud under asylutredningar till den miniminivå som EU-rätten medger.

Reformerna kommer också att innebära betydande begränsningar av rörelsefriheten under asylprocessen. Enligt Sveriges föreslagna mottagningslag ska asylsökande som huvudregel vara skyldiga att stanna inom det län där de är placerade. Samtidigt håller möjligheten att få permanenta uppehållstillstånd på asylgrund på att fasas ut, vilket gör medborgarskap till den främsta vägen till långsiktig rättslig trygghet.

En annan kontroversiell del gäller utvidgningen av Eurodac-databasen. Systemet kommer att samla in biometriska uppgifter om asylsökande i större omfattning än tidigare, inklusive uppgifter om barn från sex års ålder. Kritiker menar att detta väcker frågor om integritet och proportionalitet.

Sveriges utmaningar i genomförandet

Utöver reformernas innehåll lyfter båda forskarna oro kring själva genomförandeprocessen i Sverige.

Regeringens lagstiftningsarbete har kritiserats för att vara ovanligt forcerat med tanke på förändringarnas omfattning och juridiska komplexitet. Den huvudsakliga genomförandepromemorian – på över 1 500 sidor – skickades enligt uppgifter ut med mycket begränsad remisstid bara några månader innan reglerna skulle börja gälla. Flera aktörer, däribland Sveriges advokatsamfund, Diskrimineringsombudsmannen och Lagrådet, har kritiserat både processen och den rättsliga osäkerheten kring reformerna.

Åberg framhåller att det fortfarande råder stor osäkerhet bland migrationsmyndigheter, domstolar och rättstillämpare kring hur delar av den nya lagstiftningen ska tolkas i praktiken.

det [...] råder stor osäkerhet bland migrationsmyndigheter, domstolar och rättstillämpare kring hur delar av den nya lagstiftningen ska tolkas i praktiken.

Samtidigt står Sverige inför en särskilt svår övergångsperiod. Ärenden som lämnats in före den 12 juni 2026 kommer att hanteras enligt det gamla regelverket, medan nya ansökningar omfattas av pakten. Det innebär i praktiken att två parallella asylsystem kommer att fungera samtidigt.

– Det skapar ett enormt administrativt tryck på Migrationsverket och innebär reella risker för inkonsekvens och fel, säger Spehar.

Ytterligare en komplikation gäller glappet mellan EU:s krav och svensk nationell lagstiftning. Delar av Sveriges nya mottagningslag träder inte i kraft förrän i oktober 2026, trots att pakten börjar gälla redan i juni. Sverige kan därmed tillfälligt sakna den nationella rättsliga grund som krävs för att fullt ut genomföra vissa EU-krav om geografiska begränsningar för asylsökande.

En osäker övergång

För EU representerar pakten både en juridisk reform och en politisk kompromiss, avsedd att visa att unionen fortfarande kan nå enighet i ett av sina mest omstridda politikområden.

Trots reformernas betydelse återstår det att se hur systemet faktiskt kommer att fungera när det är fullt genomfört. Åberg påpekar att EU har avstått från att genomföra en omfattande konsekvensanalys av hur pakten förväntas fungera i praktiken, trots återkommande kritik från forskare och civilsamhällesorganisationer.

EU har avstått från att genomföra en omfattande konsekvensanalys av hur pakten förväntas fungera i praktiken, trots återkommande kritik från forskare och civilsamhällesorganisationer.

När genomförandet nu inleds kommer mycket att bero på hur konsekvent medlemsstaterna tillämpar de nya reglerna, hur effektivt solidaritetsmekanismerna fungerar och om balansen mellan effektivitet och rättssäkerhet kan upprätthållas.

Pakten kan i slutändan bli grunden för ett mer samordnat europeiskt asylsystem. Men den kan också synliggöra svårigheten i att förena nationella politiska intressen, humanitära skyldigheter och gemensam europeisk styrning inom ett och samma migrationsramverk.

Text: Angelica Sohlberg and Alice Johansson