Doktorsavhandling av Cecilia Wallerstedt, 2010.
Musik är flyktig till sin natur och när vi lyssnar på inspelad musik är den också osynlig. Därför är det en utmaning att "peka ut" något i musik för någon, som t.ex. taktarten. I sin doktorsavhandling visar Cecilia Wallerstedt hur lärare och barn i kommunikation med varandra använder trummor, gester och rörelser för att dela upplevelsen av musiken.

Främst är det i samtalet om musiken som de kan samordna sina olika perspektiv och där läraren kan hjälpa barnen att upptäcka nya sätt att höra musiken på.

Fredag 29 oktober 2010 försvarade Cecilia Wallerstedt sin avhandling i estetiska uttrycksformer med inriktning mot utbildningsvetenskap på Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet.

Cecilia Wallerstedt har tillsammans med en förskollärare, en fritidspedagog och en grundskollärare planerat, genomfört och analyserat tre lektioner som handlat om begreppet taktart. Hur hör man vad som är tvåtakt och tretakt?

Barnen som deltagit i lektionerna har intervjuats efteråt. Att kunna urskilja puls och betoningar och att förstå vad som menas med "i takt" har visat sig avgörande för om barnen hör musiken som en viss taktart.

Avhandlingen ger en teoretisk grund till att förstå vad det innebär att utveckla och ha ett bra gehör samt hur lärare kan arbeta med att utveckla denna förmåga hos barn. Ett viktigt verktyg visar sig också vara de mönster av variation som lektionen innehåller, t.ex. att visa att tretakt fortfarande är tretakt oavsett om den stampas, klappas eller spelas på instrument.

Cecilia Wallerstedt är utbildad gymnasielärare i musik och matematik och har arbetat som lärare på gymnasier i Skövde. Hon har varit doktorand i ett projekt om estetiska ämnen i förskolan som tidigare mynnat ut i boken Konsten att lära barn estetik tillsammans med Ingrid Pramling Samuelsson, Maj Asplund Carlsson, Bengt Olsson och Niklas Pramling.
Projektet har bidragit till att formulera ett delvis nytt perspektiv på estetisk verksamhet för yngre barn. Istället för att betrakta musik som något som behövs för att bli bra i andra ämnen, eller som något barn automatiskt har i sig, anlägger forskarna här ett lärandeperspektiv.

I den nya läroplanen för förskolan som träder i kraft 2011 är målen bland annat att barn ska utveckla sin förmåga att lyssna och att uttrycka sig med musik. Det här är mål som inte uppfylls av sig själva utan något som lärare medvetet kan och ska arbeta med.
Cecilia Wallerstedts avhandling är ett tydligt exempel på hur detta är möjligt.

I tal om estetiska lärprocesser i skolan betonas ofta skapandet och uttrycket, men den här avhandlingen fokuserar istället intrycket, förmågan att lyssna. Avhandlingen pekar framåt mot ytterligare forskning om vilka redskap som är användbara i musik, för såväl intryck som uttryck. Den som vi säger kan spela med känsla – vilka redskap har hon eller han tillägnat sig?

Senast ändrad

27 maj 2021