Andreas Martinsson: Tyngre donatorlungor – ökad risk för komplikationer
Resultaten i Andreas Martinssons avhandling understryker att samspelet mellan behandling och den transplanerade lungans inneboende sårbarhet motiverar en mer individanpassad vård, med målet att optimera återhämtning och resultat.
ANDREAS MARTINSSON
Disputation: 21 november 2025 (klicka för mer information)
Doktorsavhandling: Improving lung recovery after cardiac surgery and lung transplantation
Ämnesområde: Anestesiologi och intensivvård
Sahlgrenska akademin, Institutionen för kliniska vetenskaper
Efter stora operationer, som hjärtkirurgi eller lungtransplantation, får många patienter nedsatt lungfunktion. Ofta beror det på att delar av lungan tillfälligt faller samman, så kallade atelektaser, men ibland blir problemen mer uttalade och kräver långvarig behandling i respirator.
– Tidigt efter en lungtransplantation är de nya lungorna särskilt sårbara. Den syrebrist som uppstår när lungan är utanför kroppen, och den efterföljande återställningen av blodflödet, kan ge upphov till ett lungödem som kännetecknar primär graftdysfunktion (PGD) – en allvarlig komplikation som försämrar både återhämtning och överlevnad, säger Andreas Martinsson, specialistläkare i anestesi och intensivvård och doktorand vid Institutionen för kliniska vetenskaper.
Olika sätt att förbättra lungfunktionen
– I de första studierna behandlades patienterna med så kallad lungrekrytering, antingen i rygg- eller bukläge, efter sin hjärtkirurgi. Behandlingen gavs direkt efter operation, medan patienterna fortfarande var sövda och kopplade till respirator. Metoden innebär en tillfällig höjning av luftvägstrycket för att öppna sammanfallna lungpartier. Med hjälp av elektrisk impedanstomografi (EIT), en skonsam bildteknik, kunde vi samtidigt följa hur luften fördelades i olika delar av lungan.
I en efterföljande studie på patienter som återhämtade sig efter akut lungskada i samband med hjärtkirurgi jämförde vi två former av andningsstöd: konventionellt tryckunderstöd och NAVA (Neurally Adjusted Ventilatory Assist), där respiratorn styrs av diafragmans egna elektriska signaler. En registeranalys visade hur donatorlungornas vikt – ett indirekt mått på vätskeöverskott – påverkade återhämtningen och risken för PGD.
Lungrekryteringsmanöver i bukläge ökar syresättningen
Att placera patienten i bukläge och lungrekrytera direkt efter hjärtkirurgi förbättrade syresättningen och ökade lufthalten i de bakre och nedre lungpartierna – de områden där atelektaser oftast uppstår. Effekten kvarstod även efter avslutad respiratorbehandling och åtföljdes av en jämnare fördelning av andetagsvolymen i lungan.
– Hos patienter som behövde förlängd respiratorvård visade NAVA tydliga fördelar, med förbättrad syresättning, effektivare koldioxidutskiljning, och ett andningsstöd som bättre anpassade sig till patientens egen andning.
Vid lungtransplantation framkom ett tydligt samband mellan hög donatorlungvikt och ökad förekomst av PGD, försämrad syresättning, längre intensivvårdstid och en lägre andel patienter som kunde andas utan respirator inom de första 72 timmarna.
Att se hur forskning faktiskt kan förbättra vården
Vad har varit mest givande och utmanande med doktorandprojektet?
– Det mest givande har varit att få kombinera fysiologiska idéer och avancerad teknik med konkret patientnytta – att se hur forskning faktiskt kan förbättra vården. I början handlade utmaningen om att tydliggöra de vetenskapliga målen, och att lära känna den tekniska utrustningen för mätning och datainsamling. Under arbetets gång blev det ibland svårt att behålla fokus när vägen från idé till resultat blev lång och fylld av omtag innan alla bitar föll på plats. Att förena forskningen med det kliniska arbetet är en välkänd utmaning, som jag själv har upplevt. Samtidigt utgör det kliniska arbetet en nödvändig grund – det är där forskningen får sin relevans och sina viktigaste frågor.
Text: Susanne Lj Westergren