Johanna Thorelli: De tjänstvilliga vännernas samhälle: Abraham Brahe och den svenska eliten 1590–1630
Johanna Thorelli vid Institutionen för historiska studier, försvarar sin avhandling. Disputation inom historia.
Betygsnämnd
Professor Johanna Ilmakunnas, Åbo Akademi
Professor Christopher Collstedt, Södertörns högskola
Professor Henrik Ågren, Uppsala universitet
Ersättare vid förfall för ledamot i betygsnämnden är: Docent Sari Nauman, Göteborgs universitet
Opponent: Professor Jan Samuelson, Mittuniversitetet
Ordförande: Professor Maria Sjöberg, Göteborgs universitet
Sammanfattning av avhandlingen
Avhandlingen skisserar svenska adelspersoners kultur och agens under perioden 1590-1630, med fokus på levd erfarenhet snarare än normativa uppfattningar. Olika aspekter – såsom sammanflätningen av det offentliga och det privata, personliga tjänster och gentjänster, innebörden av aristokratisk status, och hur livet som adelsman var invävt i livet som ämbetsman – förs samman till en holistisk bild där delarna kontextualiserar varandra. Det breda tematiska greppet är möjligt genom att fokusera studien snävt på en aristokratisk individ och hans krets av familj, släkt, vänner och andra som han arbetade tillsammans med.
Slutsatserna framhäver hur samhället – både inom och utom den rudimentära statliga organisationen – strukturerades av nödvändigheten att framställa sig själv som en tjänstvillig vän gentemot sina jämlikar, en gunstig herre mot sina underlydande, och en villig tjänare mot sina överordnade. Även mellan ämbetsmän baserades interaktionen på personliga relationer, och väntjänster fungerade som ett ramverk för samarbete utan byråkratisk struktur. De oskrivna normerna för vänskaplig samvaro var dock flexibla och kunde manipuleras på olika sätt för att sätta press på varandra och få sin vilja fram.
Flexibilitet var nödvändigt på många olika sätt. Muntlig kommunikation föredrogs framför skriftlig, men personliga möten var inte alltid möjliga, vilket ledde till en kultur av ombud som rent fysiskt stod i en annans ställe. Långa avstånd och återkommande sjukdomar gjorde det omöjligt att planera tiden i detalj, och även utsatta datum för politiska funktioner som riksrådsmöten och riksdagar var i praktiken bara vaga riktlinjer. Höga ämbetsmän måste dessutom balansera ämbetsplikten – ofta från flera olika ämbeten – mot plikter gentemot hushåll, familj och gods. Vilket som prioriterades högst varierade med situationen.