Systemvetare hittar digitala lösningar i kris
Höstens nya studenter på Systemvetarprogrammet har deltagit i en workshop om digitala informationssystem i kriser. Uppgiften var att ta fram digitala lösningar för information i händelse av krig i Göteborg.
Under introduktionskursen i programmet Systemvetenskap: Samhällets digitalisering har höstens studenter arbetat i workshops för att lösa olika problem med bäring på totalförsvar. Jonas Landgren, universitetslektor vid Institutionen för tillämpad informationsteknologi, håller i kursen. I kursens sista workshop gav han studenterna i uppgift att ta fram digitala lösningar för att nå fram med information och hjälpa människor att ta sig till skyddsrum om det blir krig i Göteborg. Studenterna jobbade tillsammans i grupper. Utifrån olika målgrupper genomförde de intervjuer, för att därefter diskutera fram en lösning. Vi pratade med några av de studenter som deltog.
Hur agerar vi när krisen kommer?
Thyra Elm och Josephine Midhage och deras workshopgrupp undersöker hur människor hittar till skyddsrum och agerar när ett larm går.
Vad har ni valt att jobba med?
– Vi tittar på om människor vet vad de ska göra om det blir krig och hur de ska ta sig till ett skyddsrum. Vi har fått välja olika målgrupper och vårt fokus är bland annat äldre och människor som inte känner Göteborg så väl.
Vad ser ni för utmaningar?
– Den mänskliga faktorn. När ett larm kommer kanske man inte tänker på sig själv först, utan vill få kontakt med familjen. Man kanske tänker att man hinner hämta hunden eller ringa sin pappa. Hur får man människor att förstå allvaret och ta hand om sig själva först?
– Vi har aldrig varit med om något sådant här. Man kan tänka hypotetiskt att ”jag kommer att göra så här”, men man vet inte hur man faktiskt reagerar när något händer.
Hur kan en systemvetare bidra till lösningar?
– Genom det vi gör nu: intervjua människor, testa prototyper och undersöka vad som fungerar.
Många vet inte vart de ska ta vägen
Vad gör du om ett larm går när du är på jobbet eller besöker en främmande stad? Det vill Edvard Bosons och Casper Henrikssons grupp ta fram en digital lösning för.
Vad har ni valt att jobba med?
– Vi har valt att titta på turister, människor som är på jobbet och äldre personer. Vi har diskuterat i grupp och intervjuat människor om hur de skulle agera.
Vad har ni sett i intervjuerna?
– Generellt vet folk inte vart de ska ta vägen. Många har en uppfattning om vad de ska göra när de är hemma, till exempel att söka sig till en källare eller en plats långt från markytan med tjocka väggar. Men om de befinner sig på jobbet eller på en annan ort blir det svårare. Vet du var närmaste skyddsrum finns då?
Vad skulle er lösning kunna vara?
– Vi tänker oss en ganska enkel app med information om hur man ska agera. Den skulle kunna kompletteras med sms och notiser med instruktioner, till exempel om vad man ska göra om man inte kan ta sig till ett skyddsrum.
– En viktig del är också att hitta lösningar som fungerar offline. Tanken är att människor ska kunna få den information de behöver även när förutsättningar som tillgång till internet förändras.
Hur känns det att arbeta med frågan?
– Det är ett högst relevant problem och jätteintressant att höra vad andra tänker och känner kring de här frågorna.
När vet man att faran är över?
Var finns närmaste skyddsrum – och när är det säkert att gå ut igen? Saga Thunes och Ronja Fuentes ser samma frågor återkomma i sina intervjuer.
Vad har ni valt att jobba med?
– Vi har just genomfört våra intervjuer och diskuterar nu någon form av app för kommunikation vid kris eller krig, hur människor kan hitta till säkra platser och får information under händelseförloppet.
Vilken fråga är vanligast?
– I intervjuerna ser vi samma frågor återkomma. Vad har hänt? Hur vet jag att det är säkert? När kan jag lämna? Var finns närmaste skyddsrum. Och hur man vet när det är säkert igen. Många tänker också att de ska ta sig till ett sjukhus, till exempel Sahlgrenska, eftersom de antar att det finns skyddsrum.
Vad tänker ni er för digital lösning?
– Vi har funderat på pushnotiser som utgår från var du befinner dig och visar vart du ska gå. Det skulle också kunna finnas en plattform där myndigheter löpande publicerar information från en säker källa. Där skulle man kunna se närmaste skyddsrum, hur man tar sig dit och vad man behöver veta.
Vad är svårast med den här uppgiften?
– Att vi inte vet vilka förutsättningar som finns om något händer. Finns internet? Fungerar telefonerna? Det vet man inte, och det gör det svårt att veta vilken lösning som fungerar.
Frivilliga kan hjälpa andra till skyddsrummet
Karin Prawitz workshopgrupp undersöker hur människor som har svårt att själva ta sig till ett skyddsrum skulle kunna få hjälp av frivilliga.
Vad har din grupp valt att jobba med?
– Vi fokuserar på personer som inte själva kan ta sig till ett skyddsrum eller har särskilda behov, till exempel någon som ansvarar för en stor barngrupp. Tanken är att frivilliga ska kunna hjälpa dem.
Hur ser viljan att hjälpa andra människor i en kris ut tror du?
– I intervjuerna säger många att de gärna skulle hjälpa till. Samtidigt vet man inte hur man reagerar när något faktiskt händer. Man kanske fryser själv. Men många säger att så länge det inte innebär fara för det egna livet kan de tänka sig att hjälpa andra.
Hur skulle er lösning fungera?
– Vi inspireras av appen Sms-livräddare. Om någon i närheten behöver hjälp att ta sig till ett skyddsrum skulle frivilliga i appen kunna få ett meddelande och tacka ja eller nej. Sedan får man information om var personen och skyddsrummet finns.
Och om internet slås ut?
– Då måste man också tänka analogt. Vi pratar mycket om samspelet mellan analogt och digitalt. Det digitala kan inte helt ersätta det analoga.
