Niclas Östlind blir professor i fotografi  

Vad som fick dig att välja just fotografi?  

– Min morfar jobbade med reklam och i likhet med många inom den branschen var han intresserad av fotografi, genom honom väcktes mitt intresse. Det var i slutet av sjuttiotalet och på de flesta skolor fanns mörkrum och jag hade fotografi som fritt valt arbete. Skälet till att det blev fotografi tror jag också har att göra med att trösklarna är låga och det är något som man ganska enkelt kan göra själv. Även om jag gick en yrkeslinje för fotografer på gymnasiet var det inte fotografi som yrke som lockade mig, utan som ett konstnärligt uttrycksmedel. Min passion för fotografi kom från mitten av nittiotalet och framåt att i första hand ta sig curatoriella, redaktionella och pedagogiska former. Resultaten är utställningar, texter, publikationer, undervisning och de senaste drygt femton åren även forskning.   
 

Du har medverkat i två olika debattartiklar på senare tid, den ena lyfter fotografi som kulturpolitikens ”bortglömda styvbarn”. Vad finns det för risker med det?    

– Trots att fotografi på ett genomgripande sätt är en del av och påverkar såväl enskilda människors liv som samhället i stort saknas i Sverige en genomtänkt plan för hur den fotografiska bilden ska samlas in, bevaras och göras tillgänglig för allmänheten och forskningen. Det gör att många bildsamlingar inte blir ordentligt omhändertagna och att viktiga delar av det visuella kulturarvet riskerar att förstöras eller kastas bort, vilket förstås har stora konsekvenser när det gäller möjligheterna att tolka och förstå både samtiden och historien. Det finns många olika institutioner med fotografiska samlingar, men ingen har ett övergripande ansvar, och ännu har ingen kulturminister velat lyfta frågan. I artikeln efterfrågar jag och övriga avsändare en statlig utredning om hur det fotografiska kulturarvet bäst ska bevaras och delas.  
 

Den andra debattartikeln handlar om vikten av konstnärlig forskning. Vilken roll tänker du att konstnärlig forskning kan spela, både inom akademin och i samhället i stort?  

– Artikeln är skriven tillsammans med författaren och forskaren Fredrik Nyberg och knyter an till den senaste tidens debatt som på ett ensidigt och principiellt sätt handlat om huruvida det är bra eller dåligt med konstnärlig forskning. Syftet var att med konkreta exempel lyfta fram och diskutera vad konstnärlig forskning faktiskt gör. Den roll konstnärlig forskning kan spela är knuten till dess förankring i olika konstnärliga praktiker och erfarenheter, vilket innebär att den har andra möjligheter att ta sig an frågor och ämnen än till exempel naturvetenskap eller sociologi. Konsten rymmer bland annat olika utforskande dimensioner som bidrar till fördjupade kunskaper och nya perspektiv. Det finns konstnärlig forskning som bidrar till en ökad kunskap om de egna uttrycksmedlen och deras möjligheter, men vad som har blivit allt vanligare är att den konstnärliga forskningen ingår i flerdisciplinära projekt om bland annat demokrati, migration och klimatpåverkan, vilka syftar till att möta samhälleliga och planetära utmaningar.   
 

Hur skulle du beskriva din egen forskning?  

– Först och främst är den grundad i min praktik som curator och metodologiskt fungerar utställningarna som ett redskap i undersökningarna. Genom urval och montageartade sammanställningar av fotografier och trycksaker skapar utställningsformen olika förslag på tolkningar av de enskilda delarna och de större berättelser som materialet genererar. Det handlar både om mediet och objekten, och de världar och sammanhang som materialet är en del av och framkallar i mötet med betraktarna. Det curatoriella arbetssättet innebär också att min forskning i regel sker i samarbete med andra personer, institutioner och discipliner. Jag har ett särskilt intresse för publicerad fotografi och har skrivit boken Published: Photobooks in Sweden (2019). Vad som också blir tydligt om man tittar på min forskning från avhandlingen Performing History (2014) och framåt är att det genomgående finns en vilja att både förstå bruket av fotografi på nya sätt och att synliggöra och problematisera hur olika historiska narrativ konstrueras.   
 

Kan du berätta om något spännande som händer framöver?  

– I mitten av februari var jag för första gången i Kiruna för uppstarten av ett konstnärligt forskningsprojekt om fotografen Borg Mesch, som var verksam där från 1900 till sin död 1956. Projektet är initierat av Maria Lind som är chef för KIN (Konstmuseet i norr). Hon har bjudit in två konstnärer, ett konstnärskollektiv och mig, för att under ett antal år, enskilt och tillsammans, utforska olika aspekter av ”fjällfotografens” arbete. Det ska bli väldigt spännande att se hur det hela kommer att utvecklas. Dessutom har jag blivit inbjuden att delta i ett forskningsprojekt med start senare i vår om den svenskfödde fotografen Guillaume Berggren. Jag medverkar också i två kommande evenemang som äger rum i Stockholm: den 8 mars pratar jag om fotograferna Sune Jonssons, Hasse Perssons och Mathias Johanssons arbeten, som visas i en utställning på GSA Gallery, och den 18 mars samtalar fotografen Olof Glemme och jag om hans nya bok på Konst-ig. Hjärtligt välkomna!