Minnesord Gun Jakobsson
Minnesord Gun Jakobsson
Gun, några av oss blev ”Jakobsson och Gillberg” nästan första dagen du visade dig i Byggnad 13 (på Seminariegatan, dåvarande BUP, nuvarande Konstepidemin) för femtio år sedan. Några månader senare blev vi Gun och Christopher, och sedan var det vi som startade allt det nya inom neuropsykiatrin.
Gun, du var där, och utan dig hade BNK och GNC sannolikt aldrig blivit av.
Din vänlighet och dina fantastiska språkkunskaper gjorde att vi kunde börja skriva om allt det som vi såg och upptäckte och ”forskade fram” i de andra byggnaderna, skolan, behandlingshemmen och ute på stan. Jag kunde diktera eller skriva en (för andra nästan oläslig) kladd, och nästa morgon var det utskrivet – journaltexter, resultat-sammanställningar, artiklar och bokkapitel på svenska och engelska, ibland t om på tyska och franska. Några timmar av ditt högintensiva arbete och det hela var klart. Sällan (extremt sällan) några stavfel eller felskrivningar
Så flyttade vi till andra ändan av korridoren och du satte upp en Amadeusaffisch och jag fick ett jättekontor och vi skämtade om hur länge vi skulle orka hålla på, och så blev det att vi startade upp avdelningen för tidig diagnostik av autism och flyttade ut till Vidkärr och Torpagatan och Annedal. Och så startade vi, tillsammans - Carina (Gillberg), Peder (Rasmussen), Elisabeth (Fernell), Mats (Johnson), Suzanne (Steffenburg) och Helen (Schaumann) och den andra Gun (Andersson) och flera andra (ingen nämnd, men ingen glömd) - BNP (BarnNeuropsykatriska Projektet) som ganska snart blev BNC (BarnNeuropsykiatriskt Centrum) och till sist BNK (BarnNeuropsykiatriska Kliniken). Ingenting av detta hade blivit möjligt utan dina fantastiska insatser.
Och du gjorde allt detta utan att någonsin yvas eller sätta dig själv i centrum. Fast alla visste att bakom alltihop, som utvecklades under en tjugoårsperiod i slutet av 1900-talet, fanns DU! Tack Gun! Tack käraste Gunn!
Christopher Gillberg
Elisabeth Fernell
Peder Rasmussen
Mats Johnson
Carina Gillberg