Jämställdheten inte i mål inom friidrotten
För hundra år sedan kämpade kvinnor för rätten att tävla i friidrott. I dag har mycket förändrats, men kvinnliga tränare och ledare möter fortfarande andra villkor än män. Det menar Karin Torneklint, tidigare förbundskapten i friidrott.
– Männen fick lära sig av sina misstag och blev väldigt bra. Kvinnorna fick aldrig samma chans att bli briljanta.
Karin Torneklint var en av deltagarna i konferensen Kvinnors situation inom idrotten – från pionjärer till mästare vid Göteborgs universitet. Konferensen arrangerades nästan exakt hundra år efter de Andra Internationella Kvinnliga Idrottsspelen i Göteborg den 27–29 augusti 1926.
Spelen på Slottsskogsvallen blev ett genombrott för kvinnlig idrott i Sverige. Vid den här tiden ansågs styrke- och konditionsidrotter av många vara opassande och till och med farliga för kvinnor. Trots motståndet blev tävlingarna en stor publik- och medieframgång.
– Vi ville både uppmärksamma hundraårsjubileet och hedra de modiga kvinnliga pionjärerna, och diskutera kvinnors situation inom idrotten i dag, säger Claes Annerstedt, professor emeritus och en av arrangörerna.
Olika utrymme att göra misstag
Karin Torneklint menar att dagens hinder ofta är betydligt svårare att upptäcka än de var för hundra år sedan.
– Man säger att kvinnor och män har samma möjligheter. Alla får gå utbildningar och alla får ta för sig. Men när man börjar fundera på varför det ändå inte finns några kvinnor, då upptäcker man strukturerna.
Som tränare var hon under en period den enda kvinnan bland omkring 55 coacher. Hon fick ofta frågor om hur hon kunde vara borta så mycket från sina barn. Hennes manliga kollegor fick inte motsvarande frågor.
Senare, som förbundskapten, började hon lägga märke till hur kvinnliga och manliga tränare bedömdes olika.
När en man gjorde ett misstag blev reaktionen ofta att han behövde hjälp eller en tillsägelse. När en kvinna gjorde motsvarande misstag kunde slutsatsen bli att hon inte fungerade och borde lämna.
– Männen fick en chans till. Då kunde de lära sig av sina misstag. Men kvinnorna försvann, säger Karin Torneklint.
Hon insåg samtidigt att hon själv hade varit en del av samma kultur.
– Jag hade gjort som alla andra utan att se mönstret. Det var först när jag började fråga varför kvinnorna försvann som jag såg det.
Erfarenhet som kvinnor aldrig får
Även formellt könsneutrala krav kan missgynna kvinnor, enligt Karin Torneklint. För att gå de högsta tränarutbildningarna krävs ofta erfarenhet från en viss nivå. Men kvinnor får mer sällan möjlighet att träna lag på de nivåer där den erfarenheten kan skaffas.
Rekrytering genom befintliga nätverk förstärker problemet.
– Har man som manlig coach framför allt män i sitt nätverk är det också män man tänker på när man ska bygga ett ledarteam.
Som förbundskapten började Karin Torneklint därför kräva att både kvinnor och män skulle finnas representerade i ledarstaberna. Erfarenheten var att kvinnor gick att hitta när organisationen verkligen bestämde sig för att leta.
– Allt börjar i styrelsen. Det kan inte vara den enda kvinnan bland 55 coacher som ska förändra strukturen.
Många små beslut skapar skillnader
Också ekonomiskt finns skillnader kvar mellan kvinnor och män inom idrotten. Anna Iwarsson, ordförande för Riksidrottsförbundet, framhåller att det statliga elitidrottsstödet är jämnt fördelat mellan dam- och herrlandslag, medan skillnaderna ofta är större i den kommersiella ekonomin.
Men resurser handlar också om tränare, anläggningar, träningstider och stödet runt den aktive.
– Ojämställdhet kan återskapas genom många små beslut som vart och ett kan framstå som rimliga eller neutrala. Vilka får de bästa träningstiderna? Vem får den mest erfarna tränaren? Vilka verksamheter investerar vi i? säger Anna Iwarsson.
Hundra år efter spelen på Slottsskogsvallen är förutsättningarna radikalt annorlunda. Men Claes Annerstedt konstaterar att utvecklingen fortfarande går långsamt när det gäller bland annat ledarskap och makt.
För Karin Torneklint handlar nästa steg om att ansvaret måste flyttas från de enskilda kvinnorna till organisationerna.
– En ung kvinnlig tränare ska inte behöva arbeta med jämställdhetsfrågan. Hon ska få vara tränare.
Text:Ragnhild Larsson