Alumnerna som hållit kontakten sedan 1977

Träffarna följer ett väl inarbetat upplägg. De alumner som bor på orten skapar ett program med både professionella inslag och kulturella upplevelser, men också långa luncher och tid för att umgås och prata.

– Man pratar non stopp i tre dygn, med alla, säger Joakim Olsson som tillsammans med Christina Stenberg utgör ”generalsekretariatet” för alumngruppens träffar. 

Stark gemenskap redan från start

Internationella ekonomlinjen på Handelshögskolan, känd som Linje 19, var en utbildning som startade 1973. På övriga utbildningar kom alla som sökte in, men till Linje 19 var det konkurrens om platserna. Att kurserna i ekonomi kombinerades med studier i franska eller spanska lockade ambitiösa studenter som snabbt fann en stark gemenskap. 

Joakim minns med värme hur det var att vara student på 70-talet:
– Det var en av de bästa perioderna i mitt liv. Det var väldigt kul att komma till Handelshögskolan, jag hade sett fram emot det. Det var en stor lycka att komma in på Linje 19 eftersom vi var en så liten grupp studenter. 

I studentgruppen fanns många utlandssvenskar som ville utforska Göteborg och göra roliga saker.

– Vi fick ta del av en sprudlande internationell stil, det blev ett schvung i allt man gjorde. Vi var i London och Hemsedal. Det var ett euforiskt gäng när det gällde det sociala, säger Christina Stenberg.

Bild

En annan faktor som Christina och Joakim tror bidrog till sammanhållningen var den fyra veckor långa studieresan till USA som man gjorde sommaren1980.

– Vi jobbade med resan under ett helt år för att hitta sponsorer och sätta ihop ett intressant program. Vi fick till en väldigt hög nivå på studiebesöken. Erling Andersson, den kunskapsrike och mycket inspirerande läraren från Kulturgeografiska institutionen, var med på den officiella delen av resan. En del av studenterna började med en vecka i New York och avslutade med en vecka i Kalifornien, berättar Christina.

Människorna viktigare än karriärerna

Alumngruppen har hållit kontakten genom åren och ses numera vartannat eller vart tredje år. Senast träffades man i Nice och alumner från hela världen, till och med från Tasmanien, kom inresande. Flera gånger under årens lopp har man setts i Göteborg och då har alltid ett besök på Handelshögskolan och möte med dåvarande rektor stått på programmet.

– Även om det går en tid mellan att vi ses så känns det alltid som att det var igår vi träffades, säger Joakim.

Efter examen fick alla i gruppen bra jobb nästan med en gång, tack vare den internationella profilen på utbildningen. Många har haft framgångsrika karriärer, men när man träffas är det inte detta som står i fokus. 

– Förr var det mer tal om karriärer, men med åren har vi insett värdet av att få vara den man är och bli omtyckt för den man är oavsett vad man gjort i livet, säger Christina.

I början höll Joakim kontakt med alla genom att skicka vykort för att bygga nätverket. Av de 75 studenterna i klassen har han kontakt med cirka 50 personer, och till träffarna brukar mellan 20 och 25 komma. Christina och Joakim håller samman gruppen och kallar sig lite skämtsamt för "generalsekretariatet". Inför varje träff utser generalsekretariatet en lokalkommitté på den aktuella orten som organiserar träffen. Det är alltid ett tredagarsprogram, där en av kvällarna är ”galamiddag”. Då det är mer uppklätt, tal och bordsplacering.

50-årsjubileum i Stockholm

Gruppen ser fram emot att fira sitt 50-årsjubileum i Stockholm 2027. Vad det kommer att innehålla är inte bestämt ännu.

– Men det kommer att bli ett spännande program som ”manifesterar” vår 50-åriga sammanhållning, säger Joakim. Eftersom jubileet blir i Stockholm önskar vi i ”generalsekretariatet” att ännu flera av våra kurskamrater kan komma. Vi hoppas också på att få värdefull ”in-put” från Handelshögskolans alumnnätverk. 

Alumngruppen från Internationella ekonomlinjen 1977 har visat att vänskap och kontakter för livet verkligen kan vara en bestående del av studietiden. Deras historia är ett inspirerande exempel på hur starka band kan skapas och hållas vid liv genom åren.

Text: Maria Norrström